Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Minnen om festival, båtar och Subway

Festivalnedräknaren

Öresundsfestivalen: 24 dagar kvar
Roskilde: 55 dagar kvar
Sziget: 97 dagar kvar

Festivalpeppen just nu: Den börjar sakta men säkert arta sig, så småningom.

Lyssnar på:

 

Jag har befunnit mig på en båt i en veckas tid nu. Jag är sliten, skäggig och värst av allt: nykter. Och medan jag går här och sakta men säkert jobbar livsglädjen ur mig själv så låter jag tankarna skifta mellan två saker: Ett: Du fixar det. Snart är du hemma. Och med pengarna du tjänar kan du köpa mange Tuborg när du väl sitter i en tältstol med Roskildes vidder runtom dig om 55 dagar. Två: Sommaren 2012.

Sommaren 2012 ja. Då befann jag mig också på den här båten och harvade för att kunna försörja mitt dyra leverne. En annan tid i livet som inte hade många likheter med den nuvarande livssituationen. På ett håll var det fortfarande detsamma dock. Festivalhållet så att säga. För bortsett från att jobba på den här båten så var jag även en av Möllan.nu:s utsända under festivalsommaren. Ja, jävlar i min lilla festivallåda. Vilken sommar det blev. Från att ha tagit sig an Öresundsfestivalen, Siesta och Hultsfred inom loppet av tre veckor till att plötsligt kastas in i ett båtliv där jag åkte fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland i 10 dagars tid. För att åter komma hem, andas ut i fem minuter och sedan styra mig och min på den tiden spritfeta mage mot Roskilde. Och så höll det på. Festival, båt, festival, båt, festival, båt. För att slutligen kulminera på en gata hemma i Malmö under en sensommarkväll i Augusti. Jag var precis hemkommen från Way out West. Det susade i mina öron och jag luktade öl, två åkommor som jag för övrigt hade dragits med ständigt den senaste månaden. Jag minns att jag där och då, på trottoaren, slet av mig det pressarmband jag hade fått på Way out West, kastade det i marken och satte mig och kedjerökte på den första bästa parkbänken jag kunde hitta.

Jag har aldrig känt mig så tom. Den mest intensiva, roligaste, och i vissa fall värsta, festivalsommar jag någonsin varit med om var över. Under 3 månader hade jag bara sovit i min säng 3 gånger, sett mer musik än vad som går att föreställa sig, samt hunnit träffa och lära känna fler människor än vad jag hade gjort under hela min livstid.  Bara tanken på att nu detta var över, att hösten stod på glänt och att jag inte hade någon jävla aning om vilken riktning jag skulle styra mitt liv i gjorde att föll in i en slags post festival depression som gjorde mig så tom i både kropp och själ att jag inte skulle återuppstå förrän på den sjätte dagen. I sex dagar låg jag alltså i min soffa. Levde på Subwaybaguetter som jag lyckades övertala grannen om att springa iväg och köpa till mig, sträcksåg alla avsnitt av How I Met Your Mother och hann under den tiden utveckla en så pass inbillad personlig relation till Ted och Robin att jag började gråta när de gjorde slut (kanske var det därför som jag faktiskt gillade det sista avsnittet) och reste mig enbart från soffan när jag behövde gå på toa.

Ett fruktansvärt mörker, som på den sjätte dagen slutade i att jag fick ont i magen. En läkare konstaterade att jag hade fått vad han kallade för “inledningen på ett magsår”. Jahaja, tänkte jag och följde läkarens rekommendationer om att ta det lugnt några dagar. Det vill säga; fortsätta kolla How I Met Your Mother och käka subwaybaguetter blandat med magtabletter.

Lagom till att Debaser anordnade Brooklyn Festival tog jag mig upp ur mörkret. Kanske var det ordet festival som lockade dit mig, kanske var en naturlig övergång från post festival depression till att faktiskt se ljuset igen. Hursomhelst så flyttade jag så småningom ihop med min bästa kompis och träffade sedan tjejen i mitt liv. Och när rastlösheten smög sig på under det kalla januari 2013 tog jag en kaffe med Filip Beijer. Veckan efter släppte vi första avsnittet av Festivalpodden. Resten är som man säger historia.

Och nu är vi där snart igen. Är det inte härligt hur allt går igen?

Puss och hej!
/Linus

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *