Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Nu ser vi till att må som vi förtjänar!

Festivalnedräknaren

Öresundsfestivalen:  4 dagar kvar
Roskilde: 33 dagar kvar
Sziget: 75 dagar kvar

Festivalpeppen just nu:  Den peakar snart!

Lyssnar på:

 

Solen gassar hårt över Malmö. Och Festivalpodden rustar ÄNTLIGEN för årets första form av festivalbevakning i och med att Øresundsfestivalen kickar igång på fredag. Man riktigt känner att festivalsommaren är här nu.

Och i samma veva som jag känner glädje över det som komma skall drar jag till en läkare för att få det friskintyg jag behöver för att kunna jobba extra på en båt, så jag har råd att ge er de biljetter ni kan vinna i VÅR TÄVLING så småningom. Och läkaren konstaterar att jag är frisk, vilket bara inte bådar gott för båtlivet, utan också bådar gott inför festivalsommaren. För är jag frisk när jag väl kliver in på första festivalen, så gör det inte så mycket i höst när det är över och jag har tinnitus, att min lever har skrumpnat, att min hals är lika sönderrökt som Carrie Fischers – jag har i alla fall levt livet! Om det nu är så det slutar. För om jag känner min kropp rätt så lär den vara lika stark när sommaren är över, som den är nu.

Det fick jag konstaterat redan för två år sedan, då jag befann mig hos samma läkare som nu, i exakt samma ärende som nu. Den gången låg korten däremot lite mer annorlunda än de gör nu. När jag befann mig hos läkaren den gången var nämligen festivalsommaren redan igång. Jag hade redan avverkat 3 festivaler i form av Öresundsfestivalen, Siesta och Hultsfred. Inom loppet av 30 dagar hade jag förmodligen varit onykter 27 av dagarna och gick till läkaren med en kraftig ångest inombords. Jag såg framför mig hur jag failade på varje test, hur läkaren greppade min journal, suckade och sa ”herregud, det här ser ju inte bra ut”, medan han uppgivet skakade på sitt huvud. Och det skulle konstateras att jag hade si och så många dagar kvar att leva, medan mamma stod och grät i bakgrunden.

Så blev inte fallet. Trots att jag kunde känna hur uselt min kropp mådde över det extrema festivalandet var det en mycket glad läkare som kom fram till mig med min journal. Han sa ”Grattis! Du är en frisk ung man i sina bästa dagar!”. Inte ens det drogtest som ingick i processen gav något utslag. Jag var, trots en månad av konstant festivalfylla hur frisk som helst.

Jag blev förstås glad över det. Men också deppad. För på något plan var det som att jag hade misslyckats med det dekadente rockstjärnaleverne som jag så mytomaniskt inbillade mig att jag var en del av. På något sätt ville jag vara döende. För hur man än vred och vände på det var allt det gnäll över hur dåligt man mår i kroppen när man är hemkommen från en festival en total överdrift. Att komma hem efter en veckas berusning på Roskilde och må dåligt, ha feber och känna sig döende betyder helt enkelt inte något annat än att man bara är jävligt bakfull.

Men men. Jag är lika frisk nu som då. Jag tar det som att jag har fått en ny chans. Nu tycker jag vi öppnar en öl, skålar satan, och än en gång konstaterar att festivalsommaren SNART är här. Och så ser vi till att MÅ SOM VI FÖRTJÄNAR till hösten.

Puss och hej!
/Linus

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *