Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Festivalkrönikan: V 30 – De stora medierna är rädda för lera, svett och urindoft

Hej! Jag heter Linus Bjarnelo, är ena halvan i Festivalpodden, samt numera även den här lilla hemsidans nya fredagskrönikör. Utöver det knarkar jag festivaler. ”Hej Linus”, skrålar ett stort gäng festivalare som svar på den här presentationen. För ja, let’s face it, festivaldöden är en myt, festivalsverige lever och frodas som aldrig förr. Och vi är en hel del festivalare som ägnar sommaren åt att njuta av dem, medan vi ägnar resten av året åt att längta efter dem.

Och just därför behövs Festivalpodden.

För trots att Sverige spottar ur sig 2-3 festivaler vareviga helg under somrarna är de flesta mediernas bevakning av detta fenomen, denna livsstil och glädjeyttring oroande skval. Och den har varit det ett bra tag nu. Varje vecka vallfärdar vi besökare mot diverse festivaler. Dagarna efter måste vi gräva djupt genom internet för att kunna läsa mer om våra upplevelser där. Vi är i skymundan. Vi är ingenting. För supervalår, värmeböljor och en vecka på Gotland borstar undan oss på samma sätt som arbetsgivarna väljer att göra.

Det finns få undantag. Festivalryktens bevakning av Emmaboda har till exempel varit härlig för oss som inte haft möjlighet att dra dit. Där hittar vi eldsjälar som inte bara fattat att Emmaboda och dess popularitet växt ut till att vara en av de mest intressanta riktiga festivaler som det traditionella festivalsverige har kvar. Där finns recensioner som vågar sticka ut lite och även behandlar det som händer runtom scenerna i kärnan av publiken. Där finns artiklar som behandlar campinglivet. Där finns kvicka och lustiga inslag via diverse sociala medier som gör att vi som tar del av det inte bara får en inblick i vilken spelning som var bra eller inte – utan också får en inblick i det som är det viktigaste på en festival: festen och glädjen som utspelar sig på campingområdena.

Det är ju där det egentliga problemet ligger med festivalbevakningen. Det är inte det att stora medier skiter fullständigt i festivalsommaren. Det är bara det att deras fokus är så hårt riktat mot artisterna och spelningarna att de glömmer bort att det finns fantastiska karaktärer att hämta och få ta del av, bara de kliver 2 meter in på valfri festivalcamping.

Nog för att exempelvis Gaffa står för några av landets bästa musikrecensioner under festivaltider. Men i samma veva skiter jag egentligen fullständigt i hur många stjärnor Jonathan Bengtsson betygsätter valfri artist med – jag är mer intresserad av hans bakfylla och den fest och de karaktärer han mötte efter spelningen, och den vilda fylla som senare kom att resultera i den där bakfyllan.

De stora medierna är mer intresserade av festivaler när det kommer till de mörka sidorna. Festivaldöd, knark, blixtar som slår ner i festivalbesökare och betalningssystem som ligger nere. Då rusar reportrarna till festivalerna (eller dem är väl inte ens där när de skriver artiklarna) för att göra storys om något de i många fall aldrig satt sin fot på.

Aftonbladet skickar Markus Larsson till Roskilde för att recensera 3 band. När han kommer hem och kylan tränger på skriver han en årskrönika där han sammanfattar The Nationals Roskildespelning förra året som det bästa festivalsommaren hade att erbjuda 2013. En 40-årig joppe som skriver det skulle lika gärna kunna sätta rubriken ”jag vet inte vad en festival är” på sin text, för han har uppenbarligen inte fattat någonting. Att ha en spelning som sitt bästa festivalminne är inte att ha varit på festival. Hade Markus Larsson bara vågat sig in på Roskildes camping i 10 minuter hade han haft 5 festivalminnen som hade kunnat överträffa hans sömnpiller till spelning.

Expressen försöker i samma veva via sin SUPERSATSNING till webb-TV att intervjua lite festivalbesökare, för att få åtminstone lite perspektiv. Det är bara det att deras 1-minutersinslag inte säger så mycket. Ingenting faktiskt, eftersom de inte utspelar sig på en camping. Jag har bevittnat det med egna ögon under Hultsfred när deras reporter Annah Björk klev 10 meter utanför pressområdet, haffade första bästa besökare, ställde en fråga om vilka band besökaren såg fram emot, sa tack och hej för att sedan fly in i pressområdet igen. Dit inga festivalbesökare får gå.

Och i en annan del av norden satt Pelle Tamleht och bloggade från Roskilde för Nöjesguidens mycket luddiga festivalblogg. Hans bevakning bestod i princip av att fota en ”knasig bild” på backstageområdet för att sedan mest sitta och dricka öl på samma backstageområde. ”Roskilde levererar”, jo tack, dit inga festivalbesökare får gå.

Så håller det på. Sommar ut och sommar in. Festivalbevakning som blir allt uslare och uslare för varje större media som vågar sig ut i leran. Är det kanske just leran, som oftast lyser med sin frånvaro, som de är rädda för? Är det att vi är fulla och luktar svett, det faktum att våra campingar är indränkta i urindoft som gör att ni är livrädda för att ta del av det? Så är det nog, med tanke på att stadsfestivaler som Way out West och andra tråkigheter där man kan bo på hotell och känna sig fräsch får er att plötsligt vända om helt i er bevakning. Då kommer alla journalisterna fram. ”Här mår man bra. Det är så här festivalsverige ser ut nu. Det är det här festivalbesökarna vill ha”, som någon cooling på Nöjesguiden glatt och nöjt konstaterar mellan klubbspelningarna, långt långt från de gröna skogarna.

Nej, hela festivalsverige vill inte ha det så. Ni vill ha det så, för då kan ni ha det gött och fly undan det som är den riktiga festivalbevakningen och bara dricka bärs i lugn och ro i en VIP-bar som skriker Stureplan. Vi andra, vi som lever för festivaler, vill läsa om svett, fylla och urindoft. Vi som vet hur det är att befinna sig på en festivalcamping, vi som fylledansar med främmande människor i ett camp kl 4 på morgonen och vi som missar artister för att få hänga med våra nya vänner.

Och när vi inte kan vara en del av det, som i detta fallet då jag missar Emmaboda, vill vi kunna läsa texter som beskriver just dessa känslorna. Texter som skriker festival, mer än vad en valfri recension av ett band som lika gärna hade kunnat recenseras i Löfbergs Lilla Arena gör.

Men så är det inte. Ifall man inte bortser de få undantagen som finns så att säga. Som Festivalrykten i detta fallet. Och Festivalpodden så klart. För här prioriterar vi festivalbesökarna i främsta hand. Och som sagt numera bland annat i form av den här lilla spalten som ni kommer kunna ta del av i redig festivalform varje fredag.

Vi ska ställa till ett jävla liv här, var så säkra på det. Vi kommer ha en spännande tid tillsammans, ni och jag.

Puss och hej!
/Linus

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *