Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Festivalkrönikan: V 31 – “Orange Stage, no girls allowed”

De flesta vet det nog vid det här laget, men för nytillkomna läsare/lyssnare skriver jag det ändå: Jag älskar Roskilde. Av de festivaler jag besökt finns det ingen festival som lyckas greppa tag i mig så mycket som Roskilde gör. Mitt år är inte komplett utan att befinna mig där. Och så vidare, och så vidare.

Mycket av kärleken kommer från den grund som Roskilde står för. The Orange Feeling. Det faktum att alla är vänner med alla, att friheten är på topp och att campingen bjuder på en 8 dagar lång fest som bara kantas av ren och skär lycka. Något som beror på den Woodstock-aura som Roskilde alltid inspirerats av och som alltid finns där som ett upprepande mantra bland oss besökare, artister, funktionärer och festivalledning. En Woodstock-aura som Roskildes festivalgeneral Rikke Øxner inte bara varit med och byggt upp, utan också kämpat hårt för att behålla.

Just dessa tankar delade hon med sig av förra året när jag fick chansen att träffa henne på Inkonst under en pressträff där Roskilde avslöjade de resterande delarna av det årets line up. Det var ett fantastiskt möte. Jag har aldrig träffat någon med ett sådant festivalengagemang som hon hade. Det var så mycket Roskilde över henne att man hade kunnat måla henne orange utan att det hade varit konstigt – så starkt kände hon för deras orange feeling.

Därför blev jag lite nedstämd när jag häromdagen läste att hon från och med i höst hoppar av sitt Roskildeuppdrag. Efter 19 års trogen tjänst. Det är en lång tid. Hennes anledning är att hon känner att hon inte har mer att ge. Att hon nått målet för vad hon vill uppnå med Roskilde och därför söker nya utmaningar. Och samtidigt som jag applåderar henne för hennes år med festivalen, så håller jag inte med henne. Jag hade istället önskat att Rikke fortsatte jobba på och tagit Roskilde mot ett annat mål de haft svårt att nå. Ett mål som hade börjat med att en annan del av festivalledningen kanske skulle hoppa av istället. Nämligen bandbokarna.

För ja, det är väl ett av få minus med Roskilde de senaste åren. Det faktum att det finns bandbokare som lever på fel sida av århundradet. Bandbokare som inte hänger med i svängarna. Bandbokare som inte fattar att könsfördelningen bland de akter som bokas är väldigt, väldigt skev.

I år var 100 procent av Roskildes headliners män. Föråldrade gubbar i vissa fall. Med gitarrer. Ett stort misslyckande för en festival som vill vara nytänkande och få varje generation med sig i kärlekståget. Orange Stage hade lika gärna kunnat heta ”No Girls Allowed”, för ungefär sådan var reaktionen när man försökte konfrontera Roskilde om detta problemet. ”We don’t book gender, we book music”, som de svarade oss på en tweet kring det. Läs: Vi skiter i vilket. Och när en av bandbokarna fick samma fråga via en frågestund på Gaffa en vecka senare var svaret något i stil med att ”Det har sett ut så på musikfronten i år. Det är fler manliga artister som är aktuella, och därför har vi bokat utefter det”.

Fler manliga artister aktuella? Sen när var Rolling Stones aktuella med något nytt, förutom att åka runt på en never ending turné tills hjärtana stannar? Sen när kändes det mer aktuellt att placera Deftones och Rob Zombie framför en gigantisk scen där publikhavet framför ekade halvtomt, medan vi andra trängdes i trånga tält till de få kvinnliga artister som festivalen erbjöd, där superaktuella Icona Pop, HAIM och MØ stod för succéer bortom de ”en vanlig dag på jobbet”-spelningar som gitarrsnubbarna stod för. Vad hände med Lana Del Rey, M.I.A och Robyn, artister som alla var i närheten under tidpunkten och som säkerligen hade dykt upp med lite mer ansträngning från bandbokarna.

Att festivaler är långt ifrån jämställda på musikfronten är tyvärr ingen nyhet. Inte minst i Sverige har det blivit en het debatt igen sedan Jämställd Festival presenterade sin statistik på att 75 procent av årets akter på de större festivalerna är män. Och samtidigt som statistiken är sorglig, sticker vissa ut positivt där bland annat Popaganda lyser klarast. Det är ett steg i rätt riktning, samtidigt som det inte är det.

För om sanningen ska fram: Vi kan älta den här debatten i evigheter. Vi kan byta ut alla trångsynta manliga bandbokare och Jämställd Festival kan fortsätta visa sin statistik i minst 10 år till innan vi har nått en lösning. En alldeles för lång tid. Och i slutändan ingen lösning på problemet. För lösningen kan inte komma från svenska festivaler. Inte i den här takten. Och därför behöver någon festival med betydelse, en som andra inspireras av, en som andra tar efter, både i festivaltänk och ideologi, vara den som tar steget. All eloge till Popaganda, men i slutändan når inte ringarna på vattnet ut i Europa, i de delar där problemet är ännu större. Och därför blir intresset så svalt att vi tar ett steg framåt medan vi så småningom tar två steg bakåt igen.

Med andra ord: Roskilde skulle kunna vara den festivalen. För samtidigt som Roskilde strävar efter att behålla sin Woodstock-aura, så strävar många festivaler att ta efter den. Många festivaler vill vara som Roskilde. Stora delar av Festivaleuropa vet vad Roskilde är, inte minst i Sverige. När exempelvis Roskilde gör ett uttalande och kritiserar dansk politiks sätt att hantera flyktingar, då blir det en nyhet som ekar långt. En nyhet som folk tar efter, blir ett med. En filosofi som är självklar och vettig från en röst som tilltalar unga och därför är lika bildande som den är viktig.

Men men. Som sagt. Det är en röst som också kan dala åt det negativa. För när Roskilde skiter i jämställdheten, då skiter kidsen också i det. Och bokar inte Roskilde kvinnliga akter, varför ska då en svensk festival behöva göra det?

Och just därför känns det trist att Rikke lämnar Roskilde. För med sina 19 år bakom sig, hennes erfarenhet och hennes inverkan på övriga inom ledningen hade ett uppvaknande från hennes sida säkert kunnat leda till ett resultat som hade fått effekt. Eller så hade det inte det. Och kanske är det därför som hon slutar. Hon har gått så långt hon kan gå, och här tar det stopp.

Om så är fallet så hoppas jag att hennes efterträdare blir den som står för uppvaknandet. För samtidigt som det blir tufft att axla denna gigantiska roll, blir det också en möjlighet att förändra och börja om, bygga vidare, och skapa en festival som inte bara genomsyras av the orange feeling, utan också en festival som genomsyras av ett coolt och rättvist genustänk.

Jag hoppas verkligen det. För i slutändan älskar jag Roskilde mer än vad jag älskar livet självt. Men det är också en kärlek som sviktar mer och mer för varje idiotiskt uttalande från en skev bandbokare. Jag vill inte bli sviken. Vi är nog många som inte vill det. Det är dags att vakna nu, innan det är försent.

 

Puss och hej
/Linus

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *