Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Lyckoruset finner du inte i Vip-tältet på Way Out West.

Det blev minst sagt upprörda känslor bland oss festivalare när Emerentia Leifsdotter Lund fick solsting och skrev om oss som onda människor. Det är vi festivalare som hänsynslöst smutsar ner och beter oss likt plundrande vikingar på festival efter festival. Just det! Förutsatt att festivalen har camping. Hon skriver ordagrant:

“Och all ondska, kommer från festivalcampingen, tro mig. ”

I korta drag menar hon att om vi tar bort campingen från festivalen, så blir världen en lite bättre plats och vi slipper dessa miljöförstörande barbarer som bara är på festival för att förstöra och leva jävel. Kan ni gissa vilken festival Emerentia, i motsats till alla campingfestivaler prisar och höjer till skyarna? Ja, ni har helt rätt – hipsterparadiset Way Out West som råkar gå av stapeln så här en vecka efter att artikeln författats. Lägg där till att hon skriver för GT. Nåväl.

För mig och säkerligen många andra festivalare är Way Out West inte en festival i den bemärkelsen att den inte har en camping. För mig är festival lika mycket en campingupplevelse som det är en musikupplevelse. Way Out West är för mig ett musik-event likt Big Slap som just gick av stapeln ett stenkast från min lägenhet där jag nu, söndag förmiddag sitter och skriver här i Malmö. House-eventet, eller festivalen, kalla det vad ni vill, har inte heller någon camping och ska således vara nästan fläckfritt från stök, smuts och polisanmälningar om vi ska följa Emerentias manual.

Sydsvenskan rapporterar bland annat om Big Slap:

*20 personer har omhändertagits misstänkta för narkotikabrott. *Ett tiotal har omhändertagits för fylleri *Två kvinnor har fått föras till sjukhus efter att ha klämts i samband med en av konserterna *En person har gripits misstänkt för våldsamt motstånd, våld mot tjänsteman och narkotikabrott.

Detta är alltså under EN kväll på en “festival” som saknar camping likt underbara eko-festivalen Way Out West.

Sen är det säkert hur många som helst som haft en underbar kväll i Pildammsparken igår och det ska jag absolut inte ta ifrån dem. Att det negativa är det som pryder tidningarna på söndagsmorgonen handlar snarare om medias skeva bevakning än att housepubliken är knarkande monster.

Sen vill jag aldrig blunda för att det sker jävliga saker, även på festival. Våldtäkter anmäls varje år och likt all annan våldtäktsstatistik är det säkerligen ett stort mörkertal av övergrepp som aldrig når polisen. Det sker övergrepp på Bråvallas camping. Det sker övergrepp på Roskildefestivalens camping. Det sker övergrepp, tro det eller ej, på Way Out West, trots att festivalen inte har en camping. Och jag är medveten om att jag som man kan få en annan känsla av trygghet på festival än vad en kvinna kan få. Precis som på nattklubben eller på andra ställen där det samlas mycket folk och alkohol finns med i bilden ökar risken för brott. Dock vill jag tro att campingen och festivalen inte är huvudarena för detta.

På festivalcampingen möts jag ofta med respekt, glädje och fest. De allra flesta är fyllda av lyckorus i dagar och nya kontakter knyts. Kontakter som aldrig hade knutits utan just gemenskapen på campingen. Kontakter som inte finner varandra i Eko-öl-tältet på Way Out West.

Vi måste jobba hårt med att alla ska känna sig säkra på exempelvis Bråvalla. Vem du än är, vart du än kommer ifrån och hur du än ser ut. Det handlar om strukturer som måste krossas, vart de än finns i samhället.

Som fotbollssupporter är jag van vid att av media bli benämnd som huligan. Som campande festivalare vill jag inte bli klassad som ligist. Det är alldeles för enkel matematik, och vi löser inte problemen – som självklart finns där.

Puss och hej!
/Filip

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *