Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Festivalkrönikan: V 34 – Nu gör jag slut med svenska festivaler

Det börjar komma ifatt en nu. Den tomma, tomma känslan av att festivalsommaren snart är över. Ångesten kommer ikapp en i samma stund som man börjar slita av sig alla sommarens festivalband, ett för ett, och det enda sättet att kunna skaka av sig ångesten är att lägga sig på golvet, stirra upp i taket, försöka fånga alla de minnen som festivalsommaren gett en, medan man sakta men säkert glider in i grubblandets värld. Och det är där och då jag jag slås av en ganska deppig insikt. Nämligen: Att svenska festivaler inte lockar mig över huvud taget längre.

Man skulle kunna jämföra min passion till svenska festivaler på samma sätt som ett förhållande som har sinat. Vi älskar inte varandra längre, vi klickar inte och vi har ingenting gemensamt. Och jag sätter mig ner med de svenska festivalerna, stirrar dem i ögonen och inser att jag måste göra slut med dem. Inledningsvis vet jag inte vad jag ska säga. Men på vägen, medan jag börjar öppna upp mig, slår det mig att det finns en ganska bra klyscha jag kan dra till med när jag förklarar mina tankar om varför jag och de svenska festivalerna måste gå skilda vägar.

Det är inte er det är fel på, det är mig det är fel på.

Så är det. Det som inleddes som ett förakt mot er har i slutändan blivit ett förakt mot mig själv. I början störde jag mig på er besathett vid att kalla Way out West för en festival när den i själva verket är ett stadsjippo för creddiga fegisar som inte vågar campa. Jag störde mig på att Bråvalla är ett ställe där festivalnybörjare gnäller på att det spelas för hög musik i granncampet och tycker det är förjävligt när deras tältstolar blir stulna när de lämnar dem framme. Jag störde mig på det faktum att lallarorganisationer som Peace and Love Foundation hade fritt fram att smutsa ner ett varumärke genom sina idiotiska uttalanden och klantiga felsteg i sin återkomst.

Jag störde mig helt enkelt på att det festivalsverige jag en gång förälskade mig i inte längre var samma festivalsverige. Och jag föraktade allt. Till en början. Sen, mellan allt grubbleriet, hann tankarna i kapp mig. Jag såg på allt med mognare ögon. Och jag insåg, vem fan är jag att bestämma hur festivalsverige ska se ut? Sen när fick jag den allsmäktiga talan?

Det är inte er det är fel på, det är mig det är fel på. Och just därför går vi skilda vägar. Mitt festivalande har blivit som ett drogmissbruk. Den klassiska varningen om att cannabis kan vara inkörsporten till tyngre droger. På samma sätt har det första klivet för mig in på en liten festival lett till inkörsporten och den ständiga hungern efter större festivaler.

För några år sedan kunde jag kliva in på Siesta och skratta åt min nybörjarväns konstaterande att campingen var rätt stor, avfärdade det med orden ”Då skulle du ha sett campingen på Sweden Rock”. Då hade jag aldrig satt min fot på Roskilde. Och idag kan inte ens Roskilde mätta min storlekshunger, när jag plötsligt har gigantiska Sziget att jämföra med rent storleksmässigt.

Och ur det perspektivet finns det inte längre någon svensk festival som kan mätta min hunger. De är inte till för mig, och just därför går vi skilda vägar. Det är sorgligt, samtidigt som det är vackert. För ni får inte ta det här som skryt, ni ska ta det som lika delar uppbrott, lika delar kärleksförklaring.

För när jag lämnar de svenska festivalerna bakom mig inser jag ju hur fint det är att ha varit en del av den festivalexplosion som tagit Sverige med storm de senaste åren, på både gott och ont. Det faktum att det verkligen finns en festival att tillgå för alla smaker. festivalsverige behöver inte mig. För festivalsverige har ju er som trivs där, medan jag söker kickarna på annat håll.

Det finns ingen anledning att sörja vårt uppbrott. Och medan hösten stundar, betraktar jag dem på avstånd, fortsätter kika in hos dem då och då för att kolla hur de mår. Och vem vet, kanske är hungern tillbaka igen när väl nästa sommar klämtar runt dörren.

Men tills dess är det avväjning som gäller. Festivalrehab så det smäller om det. Sen kör vi igen.

Puss och hej
/Linus

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *