Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Festivalscener förklarade via 10 exempel

Bortom musiken och campingen, de två stora grundstenarna i vad som definierar en festival, finns det ytterligare faktorer att finna i vad som utmärker en festival från att vara just DEN festivalen. Det kan vara genren, nischen och ölsponsorn för att bara nämna några enkla exempel.

Och så kan det vara festivalscenen. Den plats där vi alla samlas för att ta del av den musik som festivalen presenterar. Den kanske viktigaste platsen enligt många. Förr om åren var den blott ett stort bygge, tillräckligt stort för att rymma både dess artister och folket framför dem. Men alltmer med åren har den också kommit att spela en viktig roll i vad som definierar just DEN festivalen som vi befinner oss på. Vi är exempelvis många som direkt kommer att tänka på ett visst orange tält när Roskilde kommer på tal. Och likt den kreativa väg och förändring som musiken tagit de senaste åren, så har även lösningarna för hur en festivalscen ska se ut förändrats. Den mer klassiska rakt upp och ner-lösningen av scen varvas med tält och kreativa kreationer på ett sådant sätt att snart varje festival kan kalla sig unik och typisk just för sina lösningar. Ibland uppstår magi. Ibland blir det bara pannkaka av allt. Och ibland ballar det till och med ur fullständigt, både åt det positva hållet, såväl som det negativa.

Låt oss därför via 10 olika exempel på festivalscener titta närmare just på hur det kan se ut.

Sziget_2013_pic_by_mike_burnell_-6196
Om vi börjar i botten hamnar vi på Sziget, där festivalscenen från helvetet huserar i form av den inte alltför populära tältscenen A38. Låt er inte luras av den trevliga flygbilden som visar upp allt annat än den skräck som egentligen denna röda sponsrade tältscen i själva verket ruvar på. Här hittar vi nämligen skräckexemplet på hur en festivalscen kan beröva oss på all den frihet som festival i själva verket ska stå för. A38 är nämligen ett stängt tält. Det finns bara en ingång in, vilket gör att det blir kolossalt långa köer när större akter ska spela där. När man väl lyckats ta sig in i tältet möts man av tre problem. 1. Någon pengakåt dåre till festivalarrangör har fått för sig att smälla upp en gigantisk bar i mitten av tältet, vilket gör att vi som inte lyckats ta oss till spelningen i tid inte kan ta oss hela vägen fram till scenen och därför måste stå och se på en bar under hela spelningen. 2. Det är så vidrigt varmt i detta tältet att en normal människa omöjligt kan orka genomlida den bastuupplevelse som en spelning här inne är. 3. När vi väl vill fly bastun måste vi tränga oss mot sidorna av tältet, då det endast är där som det finns utgångar ut från detta helvete. A38 är på så sätt inte bara ett skräckscen för upplevelsen, utan rent av även en livsfara för festivalare. Det gör den också till ett tydligt exempel på när en festivals experimenterande med scener har gått för långt.

67513
Tältscener kan annars fungera om de inte stänger in dem och istället väljer att ha dem lite öppnare. Men även detta kan ha sina nackdelar. Ett exempel på detta är Roskildes tidigare tältscen Cosmopol som lyckades med konststycket att vara öppen, men ändå inte vara det. Med låga öppningar och alldeles för stora artister sett till dess kapacitet var det en ständig fruktan att behöva genomlida konserter här. Roskilde förstod så småningom att scenen inte fungerade och rev därför skiten för att ersätta den med en mer öppen scen under namnet Avalon. Den fungerade visserligen, även om den i grunden inte är den bästa förespråkaren för en tältscen. Det är trots allt oftast solskenet vi vill år på en festival. Varför ska vi då behöva uppleva spelningar under tak? Och vi finner oss därför än en gång framför en klassisk open air-scen.

bråvalla festival 2013. in flames
Ja, i grunden är det alltid härligast med en öppen scen. Men bara för att en scen är öppen behöver inte det i sin tur betyda att den är komplett. En öppen scen måste nämligen också ha en självständig karaktär för att kännas unik. Något som är direkt motsatsen till detta är de byggen som FKP Scorpio smäller upp när de banar vägen för sina monsterfestivaler. De ser alltid likadana ut och heter alltid karaktärslösa namn som Blue Stage, Green Stage osv, osv. Vart vi än hamnar i Europa. Är det FKP Scorpio som arrangerar så kan man ge sig fan på att scenen sticker ut lika lite som valfri McDonalds-skylt på en motorväg. Det är inte bara förvirrande, utan också historielöst. För det kan aldrig byggas minnen kring en scen utan unikt namn.

hultsfred_06_johanna_rebecka 113
Ta bara gamla Hawaiiscenen från Hultsfred under Rockparty-tiden som exempel. På utsidan ser det ut som vilken scen som helst. Men när man börjar skrapa i dess inre finner man alla möjliga spelningar. Alla som varit något av värde inom musiken har stått här. Och alla som minns tillbaka på det kommer att tänka på just Hawaiiscenen. För att ta ett tydligt exempel på dess starka prägel: När jag befann mig på ett FKP Scorpio-ägt Hultsfred 2012 hette Hawaiiscenen officiellt Blue Stage. Men det var ingen av besökarna som tilltalade den så. Den var och kommer förmodligen alltid vara Hawaii. Så stark roll har den haft i alla festivalares ungdomshjärtan.

streamesbejelento_580
Sen behöver givetvis inte en festivalscens prägel sitta helt i dess namn. Men ska scenen ha ett betydelselöst namn måste det i så fall finnas åtminstone nåt särskilt som utmärker den. Szigets main stage är ett bra exempel på hur detta kan gå till. Deras main stage heter just så. Pop/Rock Main Stage. Men så är den också klädd i en polkagrisrandig färg som gör att den trots sitt karaktärslösa namn får en betydelse hos oss. Den väcker positiva tankar, sätter prägel. Jag kan till exempel få syn på en polkagris i en affär och genast få associationer till de konserter jag upplevt på Sziget. Enbart på grund av något så enkelt som färgen.

Glastonbury Festival 2009
Och jobbar man inte med färgen så kan man göra som Glastonbury och jobba med formen. Deras gigantiska huvudscen pryds av ett pyramidliknande tält som inte bara får den att kännas unik – utan även mäktig. En positionering som säger exakt det som Glastonbury vill säga med sin festival. Att störst är bäst, vare sig man håller med om det eller inte gör det.

Roskilde Festival 2010 - Day 2
Men så kan vi också slå ihop form plus färg och åter landa i den scen som utmärker sig bäst. För det kvittar ju hur vi vrider och vänder på det. OrangeRoskilde är med sin originella och tydliga orangea färg och ståtliga form festivalernas festivalscen. Här finns också en tydlig musikhistorisk koppling i det faktum att Rolling Stones skänkte scenen till Roskilde efter en turné under 70-talet. Här finns legendstatus och historia på ett sätt som få andra aktiva festivaler kan mäta sig med. Det gör att Orange inte bara är det första många tänker på när någon nämner Roskilde – det är också säkerligen det första många tänker på när de hör ordet festival.

51c6ea29d3
Det är också Roskilde som är några av de ledande festivalerna när det kommer till att experimentera och uttrycka sig kreativt i hur en scen ska se ut, och hur den på bästa sätt ska kunna möta morgondagens musik. Deras tydligaste exempel, min personliga favorit när det kommer till festivalscener, är deras skapelse Apollo. Avsedd för elektronisk musik sticker den ut just på det sätt som de framtida scenerna ska göra. Den jobbar heller inte bara med det som ska hända på scenen, utan även runtom den, sett till att scenområdet är inramat likt en arena, där ljus och rök möter varandra i just den elektroniska fest som toppar ens festivalupplevelse.

main-2013-08
Och likt det elektroniska experimenterandet utvecklas också kreativiteten till max på festivalscenerna. Vilket leder oss till det tydligaste exemplet på hur morgondagens scener ser ut. Tomorrowlands main stage är ett toppexempel på detta. Här har man inte byggt en scen. Här har man byggt ett psykadelisk slott som tar våra upplevelser av en festivalspelning till helt nya nivåer. Här behövs inte längre något speciellt namn, här finns varken en speciell form eller färg – här finns bara hela paketet av hur det ser ut när man tänker utanför ramen.

interior-with-rowljonessculpture_1
Ungefär där ballar det också ut. Och vi hamnar på österrikiska Bregenz Festival. Musiken står inte längre i fokus. Här fungerar endast scenen, vår mötesplats för musiken som ett mäktigt konstverk. Jag vet inte vad för genre eller nisch festivalen är inriktad på, men det gör också detsamma. Jag måste dit ändå. Den tunna linjen mellan vad som betyder mest är i detta läget kapad. Det är lika delar vackert, lika delar tragiskt.

Vilka är era favoriter bland festivalscener? 

Puss och hej!
/Linus Bjarnelo

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *