Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Hej, jag heter Linus och är festivalberoende

Jag befinner mig i ett grådassigt rum, på en stol i en cirkel bland främmande människor. Det luktar billig skånerost och en tjock cigarettrök ligger ovanför hela cirkeln. De främmande människorna är vana vid att vara här, det ser man på sättet som de sitter på. Tillbakalutade. Inte säkra, men vana. Själv är jag här för första gången. Jag har svårt att sitta still. Hittar inte en bekväm position hur jag än vänder och vrider på mig. Det är tyst. Vi pratar inte med varandra. Jag förstår att vi väntar på att mannen i mitten, han med den snälla blicken och glasögonen ska ta ton. Han tittar förstående och välmående mot oss alla, stannar upp när han får syn på mig. Och då bryter han tystnaden. Han säger: ”Jag ser att vi har en ny bland oss ikväll. Du kanske vill börja?” Jag tittar osäkert mot honom, allas blickar är nu riktade mot mig. Jag känner mig utsatt av situationen, tänker efter i fem sekunder, och ställer mig sedan upp, tar ett djupt andetag, blundar snabbt, öppnar ögonen och tittar mig omkring i rummet. Sedan börjar jag:

”Jag heter Linus. Och jag är festivalberoende” 

”Hej Linus”, blir det unisona svaret jag möts av. Och sedan tystnad igen. Jag inser att det inte finns några frågor på min presentation. Det är bara att fortsätta på den historia som alla väntar på att jag nu ska dela med mig av.

”Det är egentligen svårt att hitta en exakt situation till hur det började. Men jag antar att det som för många andra började med min första festival. Jag var 16 år och min pappa hade fixat en biljett till Sweden Rock till mig via hans dåvarande jobb. Jag gillade ju hårdrock på den tiden och klagade inte. Det kändes spännande att min pappa skulle våga släppa iväg mig på en festival fast att jag bara var 16 år. Anledningen var att han inte trodde Sweden Rock var så stort. Han tänkte att det var som Svedalarocken eller något liknande. Jag minns att han började svettas ymnigt när han insåg att Sweden Rock var i samma storlek som Hultsfred var på den tiden. Men det fanns heller ingen återvändo, biljetten var ju kirrad. Så efter att ha dragit en liten vals för honom om att jag bara var där för musikens skull och lovade att inte dricka, så hoppade jag och min bästa kompis på en festivalbuss, tillsammans med 6 flak öl som vi med darriga armar sedan släpade genom hela festivalcampingen för att slå upp vårt första tält någonsin på en festival.

Jag stannar upp för en sekund. Blickar nostalgiskt mot en fjärran punkt och fortsätter:

“Och jag var fast från första stund. Känslan av att befinna sig på en plats med så många likasinnade. Den totala friheten över att kunna bete sig hursomhelst. Insikten om att musiken bara var en sidogrej, och att den egentliga kärleken utspelade sig på campingen. Det var en sådan kick att jag aldrig ville återvända till den riktiga världen. Och när vi väl kom hem igen så var det just längtan över att återvända till festivalen nästa år som gjorde att jag kunde stå ut med mig själv. Det blev sommarens höjdpunkt att åka till Sweden Rock. Årets höjdpunkt. Men samtidigt som jag älskade varje sekund på denna plats, så växte jag också ifrån musiken och målgruppen. Kicken var inte längre lika tillfredsställande som den varit tidigare. Jag behövde mer. Jag behövde något annat”

“6 år senare, 2012, efter att ha avverkat varje sommar på Sweden Rock, Siesta och allt inom mitt närområde kände jag tillslut att förändringen inte bara behövdes, utan också var ett faktum. Efter att ha brutit mig ur ett trassligt förhållande, ett liv jag inte längre ville vara en del av insåg jag att kickarna var tvungna att komma från annat håll. Jag fann Roskilde. Eller också fann Roskilde mig. Nu levde jag inte längre för festivalsomrarna, nu levde jag för festivalerna, året om. Mitt liv kändes, eller snarare KÄNNS, meningslöst när jag inte sitter på en camping, med alla de jag älskar, all den musik som spelar någon roll, indränkt i ett alkoholfyllt rus av frihet. Sweden Rock var min inkörsport, mitt gräs. Roskilde blev mitt heroin.”

“2013 gav jag mitt allt för festivaler. På riktigt. Jag startade Festivalpodden tillsammans med en likasinnad festivalare. Plötsligt levde jag inte för festivaler. Jag levde MED dem. Varje vaken timme på dygnet ägnades, ÄGNAS, åt att analysera, tänka, spekulera och leva sig in i varje tänkbar aspekt av varendaste festival som världen har att erbjuda. Och sommaren har blivit belöningen, den tid på året då jag äntligen får omfamna dem igen, bli ett med den där känslan, som alltid, ALLTID bara blir starkare och starkare jämfört med den känslan jag fick första gången jag besökte Sweden Rock. Känslan av att vara fast. Eller rättare sagt hemma.”

Det har varit tyst i rummet under hela min berättelse. Mina åhörare har med spända ögon lyssnat ivrigt på det jag sakta och nickat instämmande vid något tillfälle. Jag stannar upp. Drar en djup suck och fortsätter sedan:

”Men med åren har jag också förstått att det finns en baksida. Den totala frihetskänslan som infinner sig på festivalerna kommer med ett pris. Ju mer åren går, ju trasigare blir jag som människa. För vad gör jag när det är över? När dagen är kommen då det inte finns ork att uppnå denna eufori, den dag då jag enbart är en sorglig karaktär som inte vill växa upp, där bland alla de nya, unga frihetssökarna? Jag har alltid försökt intala mig själv att jag kommer åka på festival tills jag dör, men ju äldre och klokare min hjärna och mitt samvete växer sig, ju mer förstår jag att det faktiskt finns en dag då det är slut på allt det här. Vad fan gör jag då? Är det den dagen då mitt liv faktiskt blir meningslöst, på riktigt?”

Om det var tyst i rummet tidigare är det inget jämfört med den totala tystnad som lägger sig över rummet nu. Ingen säger något. Det är enbart ett rum fyllt av tomma blickar. Den välmenande mannen med glasögon tittar lugnt och sansat på mig. Hade vi varit inom räckhåll för varandra hade han lagt en lugnande hand på min axel. Nu blir det istället bara hans röst som lugnar mig. Han säger:

”Alla vi som anser oss beroende av festivaler hamnar förr eller senare i det här rummet. Kanske är det en åldersfråga, eller kanske är det bara som du säger: ens samvete. Hursomhelst, så kommer vi alla någon gång hamna här och ställa oss frågan: Hur länge orkar vi? Och jag svarar det jag alltid svarar när den här situationen uppstår. Jag svarar: Lev i nuet. För festivaler handlar inte om att tänka framåt. Det handlar enbart om att leva i nuet. Det handlar om att ta vara på just den stunden vi befinner oss i just då. Det är där och då vi är som lyckligast. Det är där och då vi känner friheten. För att känna frihet handlar inte om att tänka på imorgon, om en vecka eller om ett år. Det handlar om att leva JUST NU.”

Han stannar upp. Firar av ännu ett av sina varma leenden. Och så säger han:

”Mitt tips till dig är enkelt: Åk på fler festivaler.”

Nu är det inte bara han som ler. Hela rummet skinner upp i ett leende. Även jag ler. Svårare än så var det inte. Och sen dricker vi kaffe på det.

 

Puss och hej
/Linus 

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *