Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Festivalism är den sanna ideologin

I september förra året inför valet försökte Linus få följande text publicerad på DN Debatt. Den blev inte antagen.

 

I år känns det extra jobbigt att festivalsommaren stundar mot sitt slut av en anledning. Nämligen valet. Det blir så tydligt när de väggar som tidigare prytts med posters från diverse festivaler är överlappade av luddig reklam från partier, där självklarheter i slagord varvas med bilder på en dumleende Janne Björklund. Och medan jag går där och försöker hålla tillbaka ångesten, försöker hindra mig själv från att riva ner en plansch signerad Nya Moderaterna (Seriöst ni har hetat Nya Moderaterna i 10 jävla år nu, när ska ni fatta att det inte går att ta på allvar längre och ändra skiten) slås jag av en enda tanke: Jag har ingen fristad att fly till längre.

För det är ju så det är med festivaler. Där är vi fria från politik. Ni får missförstå mig rätt nu, jag tycker i grunden att politik är viktigt och kommer självklart att nyttja min rösträtt, vilket ni andra också bör göra, men alla behöver vi en fristad där vi kan andas ut och slippa engagera oss i valfrågor. För hur ofta händer det att det dyker fram någon joppe i ens camp, när man precis kläckt en Tuborg, och frågar ”Så, vad tycker egentligen ni om abortfrågan?”. Det händer bara inte. Istället slår vi dank och ägnar dagarna åt att planera vilka band vi ska se, käkar nachos, pajar en tältstol och har en diskussion som inte sträcker sig åt att bli mer intelligent än att försöka komma fram till vilken vätska som hade varit den bästa vätskan att falla i från hög höjd (öl blir givetvis det slutgiltiga svaret) och sedan är det inte mer med det.

Festival och politik går helt enkelt inte ihop. Det behöver inte göra det. Festival är den perfekta platsen. Och vänder man på den steken kan man dra det ännu längre och säga så här: En festival behöver inte politik eftersom den redan utgör den perfekta ideologin.

Vi kan kalla det festivalism. Upprättad 1969 av några sköningar som ville fight the system med gräs, kärlek och en försenad Jimi Hendrix. Folkanstormningen var total, och 45 år senare samlas vi på flera platser runtom i världen för att fortsätta anamma detta tänket. Vi går emot det politiska samtidigt som vi formar det efter den perfekta ideologin. En ideologi som borde vara självklar som grund för hur vi formar alla våra värderingar.

För på festival är alla välkomna, vilka vi än är, vem vi än är, och vad vi än är. Det fattade jag redan på min första festival, Sweden Rock 2006, där jag klev in med Puma-tröja, surfarshorts och sneakers, en outfit som kändes aningen malplacerad bland alla svartklädda metalfans – men jag blev älskad och accepterad ändå. Vi var alla accepterade.  Som det alltid var under mina flertal besök på festivalen framöver. Nog för att oliktänkande existerade, men det var alltid något som accepterades, något som inte spelade roll i det stora hela. För vi var där i andra syften. Musik, fest och kärlek. Och det enda bråket jag bevittnade på Sweden Rock under mina 6 år på festivalen var det mellan två metalheads som flög på varandra då de inledningsvis inte kunde komma överens om vem som var bäst av Metallica och Iron Maiden. En halvtimme senare satt de med varsin öl, höll om varandra och sjöng glatt på ”Nothing Else Matters” i en scen som lika gärna hade kunnat vara hämtad från ett ”Kumba-yaa”-moment vid en lägereld.

Vi accepterar och älskar varandra på ett sätt som vi tyvärr inte vågar göra överallt annars. Festivalen blir vår fristad. Här kan vi vara vem vi vill vara. Här kan vi våga ta ställning. Jag menar ta bara min gode vän Joseph som exempel, som glatt och bekymmersfritt traskade runt på Roskilde i somras iklädd BH under en av Warm up-dagarna. Något som alltid borde vara en självklarhet, men som aldrig hade mötts med samma värme som det gjorde där, utanför en festival. Vi tar hand om varandra. Och far någon illa så är vi genast där för att hjälpa varandra, och se till att alla får den fantastiska upplevelse som en festival ska vara. ”Take care of each other”, som Roskilde gång på gång påminner oss om. Och så är det. Vi tar hand om varandra. Vi är ett.

Det är det som är festivalism. Den finaste ideologin av dem alla. Och nu när hösten stundar glider den allt längre ifrån oss. För nu väntar ett val som förmodligen slutar i förlorare, vem som än vinner, med tanke på de mörka högerextrema rassekrafter som får vara med och ta del av kakan i sluändan. Och jag blir matt och känner meningslöshet när jag tänker på det.

Jag vet att jag måste rösta, men jag vet fortfarande inte på vad. Alla likas värde, frihet, take care of each other och andra självklara saker genomspeglar inte de affischer på självgoda politiker och evighetslånga debatter om ekonomin som står i fokus. Festivalism är så långt ifrån detta trots att det var 45 sedan den myntades.

Just nu kan jag bara uppleva denna frihet, denna superba ideologi på somrarna, ute på fält i ett tält. Men jag vill kunna uppleva den året om. Vi är många som vill det. I vardagen. Och det ska ju inte behövas tält och Tuborg dagligen för att vi ska kunna uppnå den känslan. Festivalism, den sanna ideologin, den mest självklara av värderingar och gemenskap går tydligen inte att uppnå året om i lilla landet lagom.

Är inte det förbannat sorgligt?

Puss och hej
/Linus Bjarnelo

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *