Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Linus 10 bästa minnen från Sweden Rock

En gång i tiden var jag en inskränkt hårdrockare. Och då fanns det bara en självklar festival för mig. Sweden Rock! Festivalen som också tog min festivaloskuld. Festivalen där jag lärde mig grunderna till vad festivalande innebär. Festivalen som fick mig att älska festivallivet. Trots att jag med åren tröttnade på hårdrock var jag faktiskt en återkommande besökare på denna, en av sveriges största festivaler, från 2006 och enda fram till 2011. Mycket helt på grund av den fantastiska stämningen som råder runt omkring musiken där. Jag må ha förträngt spelningarna, för helt ärligt var har de sällan varit minnesvärda. Men jag minns allt annat roligt jag gjort där, speciellt på campingen. Och skulle jag lista mina 10 bästa minnen, skulle de se ut så här.

OBS! Känsliga läsare varnas!

10. Pekko halsar Minttu

Sweden Rock 2008. Också känt som ett av mina dräggigaste och mest sviniga år på festivalen. Men när det kom till andra karaktärer jag hängde med så låg jag ändå i lä. Ta till exempel den här liraren: Han kallades Pekko och hade långt hår precis som en stor majoritet av festivalens besökare, och bodde med oss. I vårt camp fanns det en förkärlek till Minttu. Alla hade alltid minst 5 flaskor med sig, per person. En dag hade vi dagsfest med Minttu varpå Pekko får den briljanta idéen att svepa en hel flaska av denna sötsliskiga tandkrämssmakande drycken på 10 minuter. Resultatet är lika förödande som underhållande. Det slår till som en blixt över klar himmel. Plötsligt kan inte Pekko stå upp. Han har ringt Bobban och efter att ha yrat runt i campet och skrikit olägligheter åt förbipassarande väljer vi att bära in honom i hans tält. Där lyckas han med konsstycket att bajsa ner sig själv innan han däckar. Han går inte att väcka på flera timmar och lämnas därför åt sitt öde. Till saken hör till att han delade tält med en annan snubbe. Det är än idag oklart om han förlåtit Pekko för detta.

9. När alla en kände av en slump slog ner sina camp bredvid varandra

Sweden Rock 2007. Också känt som ett av de bästa festivalåren någonsin. Jag skulle åka dit med ett skapligt gäng bestående av mina bästa vänner och lite annat löst pack. I samma sekund som vi upprättat vårt camp fick vi syn på en snubbe lite längre bort som vi kände igen. Det var basisten i ett band från Kalmar som vi hade turnerat med under vintern (Ja, jag spelade i band på den här tiden). Vi hade inte träffats sedan dess, och nu återförenades vi med hela bandet och var dessutom campgrannar. Efter att ha snackat med dem ett tag upptäcker vi att ett gäng kompisar från vårt gymnasium bor bredvid dem. Ännu fler grannar med andra ord. Efter att ha fått den grymma idéen att slå ihop våra camp till ett gigantiskt gemensamt camp ringer jag till min kusin, som också befinner sig på festivalen, för att ta reda på var han har bosatt sig. Och tro det eller ej. Hans camp befinner sig precis i utkanten av vårt. Vad är oddsen? Sista kvällen har vi alla en gemensam gigantisk stor fest. Det sammanlagda antalet folk vårt camp innehåller når i runda slängar 150 personer och så vitt jag vet så är det kanske än idag det största campet i Sweden Rocks historia.

18342_303425444411_4908246_n

8. När vi plankade in genom staketet trots att vi hade armband.

Sweden Rock 2008. Också känt som mitt busigaste år i Sweden Rocks historia. Det var också detta året vi fick för oss att vi skulle testa möjligheterna att planka in på festivalcampingen, trots att vi hade armband. Det hela resulterade i att bli en sport i vem som kunde komma på det mest kreativa sättet att planka in. Alla sätt från att klättra över staket, finta vakter och bara storma rakt förbi provades. Det hela kulminerade en kväll när vi satt i campet och drack öl och en av mina kompisar dök upp, smutsig och helt täckt i jord utan ett armband på handleden. När vi frågade vad som hade hänt svarade han: ”Jag åkte fast när jag försökte hoppa över staketet, så vakterna klippte mitt armband som straff.  Så jag tänkte vad fan och grävde ett hål vid staketet och plankade in på det sättet istället”. Och därmed vann han tävlingen.

7. Gibson går rätt förbi en stackars vakt

Sweden Rock 2008. Också känt som det tristaste året, rent musikmässigt. Men också året då jag lärde känna en av de mest fantastiska Sweden Rock-profilerna jag träffat. Han kallades för Gibson och var en 40-årig klassisk hårdrockare med skägg, jeans och slitna bandtröjor. Han spenderade mest dagarna i vårt camp med att sitta i en tältstol och dricka Jeltzinvodka på bag in box direkt ur paketet medan han drog anekdoter om att det var bättre förr. Detta året ville han bara se ett band. Judas Priest. Och eftersom han vägrade betala för att bara se dem bestämde han sig för att planka in. Eller tja, planka och planka. Så här gick det till: Gibson väljer ut den mest sårbara vakten i biljettkontrollen, typ en 14-årig tjej, och går fram till henne och visar sin armbandslösa handled. När hon påpekar att han saknar armband ryter han ”Och vad fan ska du göra åt saken?!”. Gibson traskar sedan lugnt och sansat in och ser Judas Priest medan den stackars tjejen står kvar, likblek och traumatiserad. Jag lyssnade häpet på när Gibson berättade denna historia i campet senare under festivalen, medan han åter drack sin Jeltzinvodka. Jag vill också minnas att han recenserade Judas Priest spelning med att de var bättre förr.

260314_10150203732121533_700760_n

6. Mat-Tina lagar frukost till oss

Sweden Rock 2011. Också känt som mitt sämsta Sweden Rock-år. Men skit i det. För en av ljuspunkterna var att vakna upp en morgon, bakfull och jävlig, och känna den sällsynta doften av nygrillad mat. När jag öppnar tältet och sticker ut huvudet får jag syn på ett TV-team och självaste Mat-Tina som står och grillar en hel gris bredvid vårt camp. Tydligen håller hon på att spela in något matprogram där Sweden Rocks festivalcamping känns som en lämplig plats att laga mat på. Det råder nästan upploppsstämnning när hon senare ska bjuda alla som vill ha av den helgrillade grisen. Tänk er synen av 100 bakfulla hårdrockare som bara ätit langos de senaste dagarna och ni förstår varför.

5. När jag blev utslängd från campingen

Sweden Rock 2008. Också känt som mitt mest idiotiska år. Efter att ha tävlat med varandra om att planka under hela festivalen får vi den briljanta idéen att ta våra busstreck ett steg längre. Det hela resulterar i en tävling som går ut på att vi ska sno vinylskivor ur ett skivstånd som är placerat precis utanför festivalcampingen. Den som snor vinylskivan med det konstigaste omslaget vinner. Och vinnaren blir inte jag. Snarare förloraren. För när jag precis ska smyga ut med Panteras debutplatta (från tiden då de såg ut som glamrockare) känner jag en hård hand som griper tag i min axel. Det är en vakt som gripit tag i mig. Efter att ha skällt ut mig i 5 minuter tvingar han med mig till mitt camp där jag får packa ihop mina saker framför honom för att sedan bli eskorterad ut från festivalen. Det sista som händer är att han klipper mitt armband och sedan säger ”Nu är du inte välkommen tillbaka!”. Grejen är att hela den här incidenten utspelar sig under den sista natten på festivalen. Vilket gör det helt meningslöst att bli utkastad, och desto mer meningslöst av vakten att försöka trycka dit mig genom det. Jag hånskrattar därför åt vakten innan han surt traskar iväg. En timme senare är jag givetvis tillbaka i mitt camp, efter ytterligare en lyckad plankning.

4. Kvinnan som körde ner tungan i halsen på mig18342_303416539411_2468694_n

Sweden Rock 2007. Också känt som det mest stökiga året. Just av anledningen att vi ju hade vårt superstora camp. Det gjorde att det kom och gick en hel del personer. Bland annat under kvällarna då vi hade stora fester. Under en av dessa hade jag en av mina berömda Rom & Cola-fyllor som jag lyckas med minst en gång under varje festival jag är på. Just denna kvällen var den dock av den karaktären att jag mådde lite halvilla och mest satt i en tältstol och försökte ta mig tillbaka in i matchen. Och just då, när jag kände mig som mest sårbarast, flyger plötsligt en tjej ner i knäet på mig. Hon är en av de här personerna som kommit och gått i vårt camp och är på ett ganska galet humör. Hon skriker högt åt mig att jag måste tagga till. När jag förklarar för henne att jag inte mår så bra så svarar hon med att börja hångla med mig. Eller hångla och hångla. Hon kör snarare ner sin tunga i halsen på mig. Och då jag mår illa vid tillfället gissar jag att ni kan räkna ut vad som händer. Ja.. Jag spyr. Och inte bara det. Jag spyr dessutom rakt på henne. Vad som händer sedan? Det har jag tack och lov förträngt, men kan säga så mycket som att det var sista gången hon besökte vårt camp.

3. Urfyllan

Sweden Rock 2008. Också känt som mitt mest miserabla år i livet. Och det var också då jag hade en av de värsta festivalfyllorna jag haft någonsin. Det hela började under Judas Priest spelning, som jag egentligen inte var så sugen på att se, så jag spenderade mest tiden åt att dricka Minttu som jag smugglat in via mina kalsonger. När jag är som mest glad i hågen ger min gode vän, vi kan kalla honom för Ante, mig en substans som är allt annat än hårdrock. Denna slår på ett sätt som skickar min hjärnas minnesbalk bort från radarn. Ante däckar så småningom bakom en korvvagn och var jag tar vägen har jag än idag ingen aning om. Klockan 4 på morgonen, när det börjat ljusna litegrann, vaknar jag upp i ett dike vid stängslet någonstans på festivalcampingen. Efter att förvirrat ha stirrat runt i några sekunder lokaliserar jag att mitt camp befinner sig ca 100 meter bort. Så jag reser mig för att påbörja färden mot mitt tält. Grejen är bara att när jag tar första steget så faller jag ihop igen. Jag har tappat känseln i benen. Så här i efterhand har jag kommit fram till att jag antagligen inbillade mig, det var inte alls något fel på min känsel, men där och då var jag övertygad om att jag tappat förmågan att gå. Så jag bestämmer mig för att åla mig tillbaka till mitt tält. Detta hade givetvis gått smärtfritt om det inte vore för att jag utstöter höga stön medan jag ålar mig fram. Så under den evighetslånga färden ålandes tillbaka till mitt tält väcker jag i princip alla som ligger i sina tält längs passagen. Tänk er själva. Ni ligger i ert tält och sussar gott när ni plötsligt hör massa konstiga stön utanför. Ni öppnar tältet och får syn på en hög daggmask som ålar sig fram genom gräset. Om ni bevittnade den här synen under 2008, då vet ni vem det var ni såg nu.

2. Journey-dansen

Sweden Rock 2011. Åter igen, det sämsta året någonsin på Sweden Rock. Men! Den hade ett underbart guldkorn. Under första kvällen satt vi i vårt camp och hade svårt att tagga till. Vi drack öl, men blev varken fullare eller gladare. Till slut drämde någon av oss näven i vårt medtagna bord och sa ”Nej! Vad fan! Det här går inte. Vi måste tagga till nu. Nästa låt som spelas (vi hade en Spotifylista på shuffle igång på en högtalare) måste vi dansa satan till”. Alla höll med till dessa kloka ord och för att motivera oss ytterligare dök även en flaska Rom, samt en flaska cola upp. Och där och då, som om det fanns någon form av Gud, så drar Journeys Don’t Stop Belivin igång. Lyckan var obeskrivlig. Denna låt, som egentligen är så uttjatad, kändes i stundens hetta som en av de bästa låtarna som gjorts. Vi skrek alla ut i glädje, började hoppa likt tokiga och sjöng med som om det inte fanns någon morgondag. Vår sång och dans ekade längs vårt närområde så att alla som passerade blev så till sig att de också anslöt till vår fest. Inom loppet av en minut var vi säkert 60-70 pers som stod och tokdansade till Journey. Det varade bara i 4 minuter, men det är få stunder jag känt mig lyckligare på festival än vad jag gjorde just då.

18342_303407664411_837539_n (1)

Här bakom all packning sitter det tre stackare

18342_303407679411_4240561_n (1)

1. Vägen in på campingen

Sweden Rock 2007. Även känt som den bästa festivalen jag någonsin varit på. Jag var 18 år och skulle för andra gången i mitt liv åka på festival. Året innan hade jag gjort min Sweden Rock-debut och hade enda sedan dess längtat efter att återvända. Hela året hade jag ägnat åt att övertala vänner som inte varit där tidigare att hänga med. Så när det väl var dags var känslan obeskrivlig. Vi åkte bil upp. Vi var 5 personer i en skitliten bil. Med en jäkla massa packning och 20 flak öl. Dessutom var såklart en av oss 2.10 lång vilket inte direkt gjorde det lättare. För första gången förstod jag liknelsen av att sitta som packade sillar. Resan upp var med andra ord en mardröm. Men den var värt det. För känslan av att anlända till parkeringen och veta att bakom krönet fanns det man längtat efter hela året, det var känslan av att känna sig fri för första gången. På parkeringen fick vi dessutom tag i någon bonde som bedrev någon slags verksamhet där han körde in ens packning till festivalen via ett släp som han hade satt på en fyrhjuling. Så vi betalade honom en hundring, slängde upp vår packning, satte oss på släpet och åkte sedan mot festivalen. Det pirret som infann sig i magen, när man bara var minuter bort från sitt mål, det är ett pirr jag alltid känner varje gång jag närmar mig en festival, framförallt på Roskilde numera. Och där och då var första gången jag upplevde pirret. Den känslan kommer jag aldrig att glömma.

Läs även: När jag trodde jag smugglade in Johan Palm på Sweden Rock

P.S. Anledningen till att jag inte besökt Sweden Rock sedan 2011 är INTE för att jag är portad. Ville bara säga det.

Puss och hej!
/Linus

28703_397818867956_755534_n

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *