Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 1

Det är fredagen den 26:e juni och jag går runt i min lägenhet utan någon destination. Om ni frågar mig vad jag har gjort den senaste kvarten kan jag inte svara på det. Allt är oklart. För om bara några timmar ska jag bege mig mot Roskildefestivalen igen. Och känslan över att det äntligen är dags är så konstigt overklig att jag inte fungerar som en människa längre. Jag har ägnat större delen av året åt att snacka upp denna stunden i Festivalpodden. Jag har spekulerat, tipsat och längtat tillsammans med våra lyssnare och följare. Och nu, när vi bara är timmarna från att stå öga mot öga mot det vi kallar för vår nordiska festivalmoder är det så svårt att ta in det att väntan blir olidlig.

11714449_10152997248647957_1312409091_n

Kanske är det också därför som det är helt tyst i bilen de första minuterna när min käre kollega och vän Filip Beijer, samt vårt övriga gäng, plockar upp mig och min packning i Slottstaden. Vi är alla ett med den där overkliga känslan. Och det är först som när Filip drar igång The War on Drugs-låten Red Eyes, ett perfekt roadtrip-soundtrack, och någon av oss kläcker ur sig att ”Tänk, om några dagar ser vi dessa på Roskilde”, som allt släpper.  Vi är på väg mot Roskilde, och det känns precis som det ska. Det är fjärilar i magen och det är busig stäming. Det är helt enkelt så jävla underbart som det ska vara.

Roskilde öppnar först kl 16.00 kommande dagen och dit vi är på väg skulle enligt många beskrivas som helvetet på jorden. Vi är på väg mot den kö som inleder festivalen. En inhägnad dit över 10 000 festivalhungriga entusiaster samlas för att lyckas få de bästa platserna när väl festivalen börjar. Vår kö är belägen på West-området och adresserna vi planerar att slå ner våra camp på tillhör agororna B och C. Det är attraktiva platser. Den som anländer till Roskilde timmen efter öppnandet kan fetglömma att ens vara nära att få slå ner här. Därför är planen som så alltid att dyka upp nästan 24 timmar tidigare för att komma långt fram i kön. Och för att gardera oss ytterligare har några tappra hjältar från vårt gäng anlänt redan under torsdagen. De befinner sig i princip längst fram i kön tack vare detta, och vi ska nu möta upp dem, dels för att tacka dem, dels för att peppa med dem.

Att köa till Roskilde kan som sagt beskrivas som ett rent vansinne. Men det kan också vara en fantastisk fest. En slags uppvärmning på uppvärmningen. En liten festival före festivalen. Och därför är det viktigt att vi garderar oss med den viktigaste ingrediensen för att uthärda dessa 24 timmar, nämligen sprit. Så när vi väl åkt över bron blir första stoppet på Bottle Shop, danskarnas svar på Border Shop, där vi inhandlar den rätta kombon för att uthärda. Vars ett flak öl, en flaska små Blå, 3 paket cigaretter, och en helvetes massa Kim’s Chips. När vi köpt vår sprit och beger oss tillbaka till bilen konstaterar vår käre chaufför att vi minsann är i Danmark nu, och knäcker därför en öl. Det gör vi också. Vår inhandlade Tuborg smakar nästan Roskilde när vi nöjt suger i oss den på parkeringen. Ut från parkeringen kommer för övrigt vad vi tror är Malmö FF:s ordförande Håkan Jeppsson, i kostym, och med en vagn full med öl som han bekymrat lastar in i sin bil. Han är så långt ifrån festival man kan komma, konstaterar vi innan vi rullar vidare mot Roskilde.

11714369_10152997248377957_195037222_n

I Festivalpodden har jag en gång beskrivit känslan av att återvända till Roskilde som att återvända till Jurassic Park. Ni vet, när helikoptern glider in över de Costa Ricanska djungelvyerna till tonerna av John Williams fantastiska symfonier. Lite så är det även den här gången. Vi rullar in över vägen som leder fram till West, och i samma sekund som jag ser den signifikanta Vindmöllan som snurrar borta på campingområdet hägra, är jag lika hänförd som Sam Neil när han ser en livs levande dinosaur för första gången.

Vi är äntligen här igen, och ju närmre vi kommer kön, ju tydligare blir det dunkande basljudet från otaliga stereos från olika köande camps. Det är redan uppskattningsvis 2000 personer på plats i kön, och det finns inte en ledsen min så långt ögat kan nå. Det sorlas, det skålas och vrålas. Om bara några timmar ska Camp No Name rulla in sitt rullande DJ-bås och förgylla kön med årets första campfest. Och vi är mitt i smeten, och desto bättre: Vi är längst fram i den.

11693237_10152997248367957_742196869_n   Vi laddar upp ovan bild på Festivalpoddens Facebook i samma veva som vi befinner oss på plats längst fram i kön. Den kommer bland annat att kommenteras av Roskildes marknadschef Mads Mikkelsen (ej att förväxlas med skådespelaren, även om det hade varit nåt) med ordet ”Sejt”, som typ betyder ”tufft”. Och ja, det slår oss faktiskt att det är rätt tufft. Vi är nog inte bara ett av få festivalmedier som faktiskt lever ut hela Roskildeupplevelsen genom att köa. Vi är nog också det första festivalmediet på plats.

  11713590_10152997248382957_530306095_n

För den oinvigda låter kanske en Roskildekö som en vanlig kö där folk står på rad på samma sätt som man gör när man befinner sig på ICA. Så är inte fallet. Roskildes kö är uppbyggd på ett betydligt mer avancerat och bra sätt. Längs ingången har det placerats ut staket, likt fållor, uppradade i olika sektioner, på cirka 100 meter. Fållorna innehåller även utgångar längs sidorna som gör att en kan lämna kön närsomhelst för att uträtta behov, införskaffa proviant och mingla loss bland andra festivalare. Det är också dessa fållor som gör att det inte blir kaos när väl ingångarna öppnas. I alla fall inte till en början. Och tack vare att fållorna är uppbyggda som dem är kan alla som befinner sig i dem upprätta små läger genom att fästa sina presenningar mellan dem för att skydda sig mot det regn som hägrar. Därför kan alla vi som nu anlänt till kön lugnt och sansat slå oss ner under presenningen i varsin tältstol, knäcka en öl och kolla läget med våra tappra krigare som varit där sedan gårdagen. De ser lika slitna ut som om de varit på själva festivalen i flera dagar. Att vi anländer till dem är tacksamt då vi bryter av den rutin de båda byggt upp av konstant supande och för lite sömn de senaste 24 timmarna.   11733243_10152997248147957_437375426_n       Efter att ha köat i två timmar bestämmer jag och Filip oss för att bege oss till McDonalds för att handla det stadiga kvällsmål som behövs för att klara av ett halvt flak öl. På vägen mot McDonalds passerar vi det stängda festivalområdet. Det lyser upp på ett vackert sätt. Det faktum att det fortfarande är stängt och orört gör att det rentav ser ut som en fridfull plats. Gräset lyser lika grönt som på en fotbollsplan, de utplacerade bajamajorna luktar för en gångs skull gott och det finns inte en uns av skräp att finna någon stans. Den där overkliga känslan av att åter vara på Roskilde infinner sig därför igen. Men så passerar vi den väg som avskiljer Agora B från Agora C. En väg som i vanliga fall är kraftig bevakad av vakter men som i denna stund är helt obevakad. Tänk er att ni upptäcker att föreståndaren till en godisaffär har glömt låsa, och inse att vi båda inte kan motstå frestelsen att vandra in på området. Vi smyger därför bort till B för att reka ut exakt var vi tänkt placera ut våra camp, innan vi fortsätter vandringen mot vårt egentliga mål.  

11694300_10152997248112957_1877723969_n

Efter att ha ätit den vidrigaste quarter poundern min mage någonsin fått möta är vi åter igen i kön, i samma veva som mörkret infallit över Roskilde-kön. Nu är det fest på riktigt. Camp No Name har dragit igång ett DJ-set som fått ett hundratal att samlas kring deras bås, och för att slippa fördriva hela vår vistelse under en presenning joinar vi givetvis festen. Att beskriva Roskildes slagord Orange Feeling har alltid varit svårt eftersom det kan utgöra så många olika känslor. Men att stå och dansa med likasinnade festivalare, där vi alla förfestar inför samma stora betydelsefulla klockslag är ett av sätten att beskriva det. Den där längtan vi gått och känt enda sedan vi lämnade Roskilde förra året tar slut här och nu, just i denna stunden. Vi har lämnat alla bekymmer hemma och känner bara en ren lycka. För nu är vi här. Det gör detsamma att det är en kö, för det är här och nu som festivalen börjar.

Jag går bort och slår en sjua mot staketet, så som man gör på Roskilde, medan Camp No Name drar igång Calvin Harris festivaliga låt Summer bakom mig. Jag tänker att det inte finns något som kommer toppa den stunden, just den här natten. Dessutom regnar det och jag beger mig därför tillbaka till vårt läger och tar skydd under presenningen tillsammans med de andra. Vi är alla rätt berusade vid det här tillfället. Vi sitter och skrålar medan en flaska Fisk vandrar mellan oss. Vi äter Kim’s Chips och drar rövarhistorier som om vi vore några soldater som tagit skydd från en storm genom att gömma sig i en bunker. Där och då påminner köfållorna om skyttegravarna under första världskriget. Där sitter vi, ett gäng, under vårt skydd och hör våra fiender runtom i fållorna. De är visserligen inte våra fiender nu, men imorgon kommer vi alla bli just fiender, när kampen om campingplatserna börjar. En efter en somnar vi, vissa i sina tältstolar, medan andra brer ut sig över presenningen på marken. Jag hittar en plats bakom Filip och drar en filt över mig. Någon gång under natten, när den varma alkoholen lämnat våra kroppar, kommer vi frysa så mycket att vi kommer behöva skeda varandra. Innan jag somnar slås jag av det bisarra i att sova på marken som en inledning på sin festival.

Men jag slås också av hur jävla värt det, det är.

11719851_10152997248122957_1161686017_n

/Linus Bjarnelo

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *