Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 2

10476217_10152999240102957_1016446251_n

Det är lördagen den 27:e juni och klockan är runt 7 på morgonen när jag vaknar upp på en presenning längst fram i kön till Roskilde. Jag är frusen och har ont i hela kroppen på grund av det hårda underlaget. Men värst av allt så känner jag mig fortfarande berusad från gårdagens nattliga äventyr i kön. Jag stapplar ut i det kaos som vårt provisoriska läger befinner sig i och slår den berömda festivalmorgonsjuan medan jag kollar min telefon. Jag har 8 missade samtal. Alla tillhör medlemmar av det fina gäng som i eftermiddag ska komma att utgöra vårt camp. De har precis anlänt till kön och vill nu veta exakt var jag och Filip befinner sig.

11721150_10152999240137957_841782392_n

Vår plan i att få de bästa platserna som vi vill ha, borta på B, har utgjorts av ett noggrant planerande de senaste veckorna, som kan jämföras i samma skala som när en insatsstyrka ska storma en byggnad full av terrorister. Jag och Filip har anslutit till Filips campgäng redan på fredagen för att agera ”rekare” eller platshållare, så att resten av det stora gänget kan ansluta först på lördagmorgon och ta plats längre bak i kön. I det här gänget finns Joseph och Carro som tillsammans med oss ska agera ”runners” längst fram i kön. Det är helt enkelt vi som har i uppgift att vara först på plats på B för att upprätta camp-platsen så att övriga gänget sedan kan ansluta och få upp sina tält också. I övriga gänget finns även två ”fixers” som springer i motsatt håll när kön öppnas. De ska nämligen ta sig till Wests Camp Gear-stånd för att fixa de två partytält som ska utgöra campets samlingsplats. För att säkerställa att det finns plats åt övriga gänget när de anländer har Joseph inhandlat träpinnar, hammare och avspärrningsband som vi helt ogenerat ska spärra av det område vi tänker claima på B. Det är en idiotsäker plan, hoppas vi i alla fall, för det är trots allt första gången vi ska testa denna taktiken. Men nu när Joseph och Carro befinner sig hos oss, och vi nästan kan ta på ingången till festivalen, har vi en bra känsla om att vi faktiskt kommer att lyckas.

11721972_10152999240097957_655545510_n

Roskilde är en plats där alla älskar varandra. Förutom i kön. Ju närmre insläppet nalkas, ju hårdare blir stämningen folk emellan. För trots att det är lätt att bli vän med i princip varje person du träffar så måste du ändå betrakta den som en fiende i kön. Personen du pratar med kan trots allt vara just den personen som vill ha din plats på campingen. Därför blir en ny taktik att försöka bonda med de främmande personer som sitter bredvid oss i kön. Längst fram sitter ett gäng pantsamlare, den grupp människor som åker till Roskilde enbart för att tjäna pengar på de otaliga mängder av pant som cirkulerar runt på Roskilde. Varför de valt att se till att hamna först i kön är oklart, men rör sig antagligen om att de vill få platser så nära pantstationerna som möjligt. Efter dem sitter 5-6 danska ungdomar, som också befunnit sig i kön sedan torsdags. Efter att ha snackat med dem ett tag och konstaterat att de har siktat in sig på att bo på G är vi helt ofarliga för varandra och därför bondar vi på ett tryggt sätt. Vi ska dessutom komma att få ett ännu närmre band till varandra när vi senare under dagen ska hjälpas åt att slänga ut ett gäng idioter som suttit precis bredvid oss, utanför själva köfållan, under hela dagen för att sedan ha trott att de kunnat tränga sig in till där vi befinner oss.

”Do you belong to any of these camps?”, frågar Joseph deras ”ledare” när de påbörjat sin trängselfärd in i fållan.
”No”, svarar ledaren.
”Well, then you can fuck off!”, svarar Joseph.
Ledaren blir helt perplex för en stund innan han sårat säger: ”That’s not very orange feeling of you”.
”Well, the orange feeling starts in there”, inflikar jag och pekar på campingområdet.
”Not here”.

Om dagen innan avfärd till Roskilde gick långsamt är det ingenting emot vad de sista timmarna i kön är. Gårdagens berusning har övergått i en ny berusning, enbart för att psyket ska orka med den påfrestande känslan som det är att befinna sig på samma plats i en väldigt lång period, där den enda underhållningen vi har är att försöka liva upp stämningen mellan varandra. Men medan köområdet nu överstiger uppskattningsvis 15 000-20 000, där folk längre bak börjar ställa sig upp, finns det hela tiden en oro som hänger över en att staketet kommer välta innan utsatt tid. Tidigare år har det funnits en prestige bland oss i kön att försöka välta staketet. Senast 2013 med lyckat resultat då vi alla hjälptes åt att riva ner staketet en halvtimme innan utsatt tid och rusat in. Men det är också detta som gjort att Roskilde satt in kraftiga åtgärder åt att förhindra att staketet välter i förtid. I det nuvarande systemet finns det till exempel två staket, som gör att du inte kommer någonstans om du välter det första. Roskilde har på så sätt gjort det omöjligt att faktiskt välta staketet. Trots det sitter vi alla på helspänn över att det ska hända ändå. Och om det inte händer hos oss, vad säger då att det inte gör det borta i köinhägnaderna på East? De tre sista timmarna är jag därför så paranoid att jag hoppar till bara av att någon stöter vid mig.

11720552_10152999239957957_201594789_n

Dagens höjdpunkt når ändå fram när det är två timmar kvar till området ska öppna. Då tittar nämligen en av Festivalpoddens underbara lyssnare Mattis förbi. Han har gått runt på Festivalpoddenletar-jakt och har nu otroligt nog lyckats hitta oss, till både hans och vår glädje. I och med att det nu finns en ny människa bland oss så kommer också de nya samtalsämnena som gör väntan mindre plågsam. För Filips del däremot verkar inte tristessen störa honom. Han har nämligen hittat ett sätt att bota den. Genom att skaffa sig en stadig dagsfylla har han nu slagit sig ner och däckat bredvid mig, med en ölburk i handen. Jag och Carro, som båda är ölsugna, men inte har några öl kvar, ser vår chans att lösa problemet genom att byta ut Filips öl mot ett paket Belvita, som om vi vore Robin Hood när han snor pengapåsarna från prins John.

11694297_10152999239967957_1948261441_n

11733342_10152999239962957_1044208066_n

På Roskilde finns det många traditionella ting som händer varje år, som gör att man känner känslan av att vara tillbaka på festivalen. Ett är till exempel när Per Sinding Larsen är med och öppnar Orange Stage på första festivaldagen, medan ett annat infaller redan på ködagen. Nämligen den stunden då en Moder Ur-liknande röst hälsar en välkommen till Roskilde via högtalare under morgonen och sedan förklarar vilken tid campingområdet öppnar. Det är en fantastisk känsla första gången man hör den rösten. Problemet är bara att Roskilde låter den mala på var tjugonde minut efter det, så det är inte längre så kul att höra den när det återstår en timme tills det väl är dags att storma fältet. Det är också den rösten som får folk i kön att börja känna att det närmar sig, och därför infaller den punkten då vi måste överge våra tältstolar för att inta de stående positionerna som placerar oss längst fram vid ingången medan vi inväntar det som äntligen ska ske.

I detta läget har nervositeten hunnit ifatt oss, för det är nu det ska avgöras ifall vår plan kommer lyckas eller inte. Trots att vi dragit igenom planen säkert 100 gånger de senaste veckorna drar jag nu planen för Joseph och Carro varje minut. Och trots att de varje gång förklarar för mig att de har koll på läget så fortsätter jag. Jag kissar även tre gånger den sista timmen. Inte på grund av ölblåsa, utan helt på grund av nervositet.

Det är en kvart kvar, när presenningen som täckt ingången rivs ner och vi möts av en mur av volontärer i danska västar som börjar förse oss med det temporära armband, som ska ge oss tillåtelse att vistas på campingområdet de kommande dagarna, innan vi behöver byta in det mot ett riktigt. De säger lugnt och sansat att ingen får springa innan klockan slagit 16.00. Folk försöker lura dem genom att få oss alla att räkna ner från 10 när det återstår 5 minuter, men volontärerna har stenkoll och rör inte en millimeter. Vid det här laget står vi så tätt inpå varandra i kön att det känns som vi är ett boskap av kor på väg in i ett slakteri. Och kanske är det just det vi är, när allt kommer omkring.

I mitt huvud hör jag ljudet av ett startskott från en pistol, men antagligen är det bara inbillning. Men så plötsligt är det alltså dags. Roskilde har öppnat och nu väller en enorm folkmängd ut i riktning mot campingområdet. Det ska sägas att kön är placerad precis vid ingången till C, den bokstav som majoriteten av besökarna är på jakt efter campplats. Vår destination, B, ligger däremot nästan 1 km bort. Detta är något jag helt glömt bort att ha i åtanke under min nervositet och kanske är det därför som jag är längst fram i det led av människor som nu springer för fullan hals. Jag har varken joggat eller sprungit de senaste åren, rökt en otalig mängd cigaretter, och springer nu på ett sätt som tar ut mig fullständigt. Jag har knappt kommit halvvägs när det känns som att jag får en smäll i magen. All den energi jag förbrukat på ett konstant drickande de senaste 24 timmarna, samt det faktum att jag sovit för lite gör att jag nästan faller ihop av brist på energi. Jag får en sur uppstötning och spottar, betraktar sedan mitt spott och konstaterar att det inte är något spott. Det är en spya.

Jag befinner mig nästan halvvägs när jag lunkar fram över C-fältet. Carro och Joseph, lika slutkörda som mig, har hunnit ifatt mig, och vi har konstaterat att de flesta som sagt har siktet inställt på C. Vi har fortfarande goda marginaler att bli först till B och bestämmer oss därför för att gå, så vi har kraft att spurta sista biten. Att gå på C i öppningsstadiet är en bisarr syn. För bara några minuter sedan var det här ett öde fält, och nu slås tusentals tält unisont upp, på bara några sekunder. Vi har inom kort nått fram till vägen som skiljer C och B när de första B-sökarna hunnit ifatt oss och påbörjar därför den sista spurten.

När vi så äntligen når fram till B är vi i ett kritiskt ögonblick. Vi måste bestämma oss för exakt plats på sekunden. Att spekulera kan innebära att någon annan hinner före. I stundens hetta lyckas vi dock med konststycket att hitta den perfekta platsen och börjar därför spärra av området. Vi upptäcker snabbt att vår taktik till stor del faktiskt fungerar och att de flesta som anländer efter oss till B faktiskt undviker vårt område. Några får vi mota bort med något så o-festivaligt som hot om våld, men annars fungerar planen perfekt. I samma veva som vi spärrat av området anländer Filip, som gjort en avstickare på C för att placera ut en presenning åt sitt camp Törley. Tanken är att han ska ha sitt tält hos oss så att vi bor tillsammans och vi börjar därför med den stressade insatsen att sätta upp vår tält. Nu hänger bara allt på att resten av vårt övriga gäng anländer snart. För frågan är egentligen hur länge 4 personer kan hålla en avspärrad ruta, avsedd för 20 tält.

11716089_10152999239537957_826577923_n

Det har gått 10 minuter och regnet öser nu ner, när vårt övriga gäng, en efter en, ansluter till vår ruta. Det som för bara en sekund sedan var en gräsfläck i mängden fylls nu upp av våra tält, medan jubel varvar stressade skrik. 10 minuter senare anländer partytälts-fixarna, och det skiner sakta upp för oss att vi har lyckats. Camp Fakka Råå har fått den plats vi siktat på att få. Och vi har fått den genom en väl fungerande taktik. För en halvtimme sedan stod jag och spydde i mitten på C och undrade varför jag i helvete utsätter mig för dessa 24-timmarsvansinnena som köandet är. Och nu, när vi fått vår älskade plats, inser jag att det var värt varenda sekund.

I och med att det senaste dygnet har handlat om just denna platsen tar det otroligt lång tid för det att sjunka in att vi faktiskt befinner oss på Roskilde nu. Att festivalen har öppnat och det är nu festen börjar. Men i den stunden finns det ändå inte så mycket lycka. För där och då börjar all den logistik som måste lösas innan en kan slå sig ner i tältstolen och knäcka första festivalölen. Jag måste checka in mig för att få mitt pressarmband, långt åt helvete från själva festivalen. Jag måste gå och hämta min packning som jag haft i en bil under köandet, en bil som såklart är placerad borta vid kön. Packningen måste jag sedan installera i det tält som nu är dyngblött efter regnet. Jag måste även äta, och jag måste enbart göra detta för att jag är utsvulten, vilket gör att jag inte kan njuta alls av den festivalmat jag längtat efter. På festivaler finns det inga måsten, men just denna dagen är allt ett måste.

11720440_10152999239552957_1195321128_n

När jag går mot bilen för att hämta min packning känner jag att jag hatar Roskilde. Kanske får jag dessa tankar för att jag just då passerar den plats som tidigare varit vår kö-inhägnad, och som numera är en soptipp. En traktor kör runt och försöker samla upp skräpet, men i allt detta kaoset ser det mera ut som att han driver runt planlöst och utan hopp. Jag får exakt samma känslor som traktorn. Alla måsten jag har känns som om jag befinner mig på ett jobb. Jag bär på en festivalpackning som jag egentligen inte har någon ork att bära och det hela känns som en vanlig tråkig arbetsdag av måsten.

Det har hunnit bli mörkt när jag fått mitt tält i ordning och jag äntligen kan slå mig ner i vårt fina camp. Och det är också då alla de dystra känslor jag känt sedan jag anlänt släpper. För jag får en öl i min hand och ser nu likheten i den arbetsdag jag känt att jag befunnit mig i. Jag har jobbat hela dagen och nu sitter jag åter med mina underbara familj. Nu är jag bortkopplad från alla mina måsten, och nu är jag åter samlad med de finaste människorna i världen. Vi skålar över min, Josephs, Carros och Filips lyckade insats i att skapa det hem vi kämpade för. Vi skålar över att vi åter är tillbaka på Roskilde. Vi skålar över att det är nu det börjar.

Jag är egentligen helt slut efter dagens helveten och funderar på att gå och lägga mig tidigt. Men någonstans där passerar det en man i en lysande dräkt som blinkar i olika färger. Vi betraktar honom och pekar åt honom med glädje. Någon från campet anländer med ett nyinhandlat flak iskalla Tuborg, och där och då försvinner all den trötthet jag precis har känt.

För nu är vi här. Nu börjar fan Roskilde.

11720003_10152999239527957_698411430_n

/Linus Bjarnelo

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *