Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 3

11717042_10153001634772957_1052942489_n

Det är söndagen den 28:e juni när jag för första gången detta året vaknar upp i ett tält. Det är mulet utanför, vilket är skönt. För tack vare det har jag sluppit vakna upp i ett bastutält och har därför fått en lång natts sömn. Trots det har jag ont i kroppen, speciellt min rygg. Jag har alldeles försent under gårdagen insett att jag glömt pumpa min madrass och har därför, i det berusade tillstånd jag befann mig i, pumpat den halvhjärtat innan jag däckat pladask över den. Det har gjort att jag nu vaknar upp med ryggen i en grop. Jag ligger länge kvar och försöker sträcka ut den och hitta bekväma ställningar för min rygg. Utanför hör jag röster som skvallrar om att allt fler och fler håller på att vakna upp till den första riktiga dagen på Roskilde.

Det är en speciell känsla med den första morgonen på Roskilde. Kanske beror den helt på att frukosten alltid smakar bäst då. Tunnbrödet du packat med dig är fortfarande mjukt och saftigt, din baconosttub har fortfarande en behaglig temperatur och dina köttbullar smakar fortfarande färskt från det smör du stekte dem i innan du begav dig mot festivalen. Det camp du befinner dig i är fortfarande nytt och spännande. Alla ser bra ut, till och med du själv. Så även människorna som passerar utanför i gången, på ett gräs som fortfarande är vackert grönt. Och doften av ammoniak är ännu ej påtaglig.

Men det rycker till i kroppen när jag dricker dagens första klunk öl. Klockan är bara 11, och jag antar att kroppen fortfarande befinner sig i ett slags verklighetsstadie där den inte förstår varför den matas med alkohol så här pass tidigt. Den första ölen blir därför svårdrucken. Den andra desto lättare. Och den tredje kickar in på ett sådant sätt att jag för en sekund kan förstå varför alkoholister mår bra av att börja dagen just så här. Det sjuder av liv i mitt kära camp. Men det finns också en taggad och peppad känsla. Idag ska nämligen campets heder sättas på spel.

11720540_10153001634697957_1734625626_n

Inför festivalen fick Filip idéen om att mitt camp Fakka Råå och hans camp Törley skulle mötas i en prestigefull kubbmatch på just denna dag. Detta fina initiativ skulle vara ett sätt att föra våra camp närmre. Vad han inte visste då, var att han i själva verket skulle skapa ett monster. För vi i Fakka Råå peppar detta möte som om det vore ett skånederby mellan Malmö och Helsingborg. Där föds en slags rivalitet, som trots dess skämtsamma intuitioner, ändå blommar ut i ett slags osunt hat. Fakka Råå går in för detta med stort allvar. Och vi tar det ett steg längre genom att klä ut oss i masker.

11714411_10153001634652957_698826198_n

I samlat tåg beger vi oss med raska steg mot Törley. Matchen ska nämligen äga rum i den stora gången som går genom C, precis bredvid Törley.  Jag är iklädd en spiderman-mask, någon har peruk, en annan har en One Direction-mask, medan Joseph som vanligt är värst genom att iklä sig en obehaglig grismask, samt en vikingahjälm i Islandsfärger. Vi är laddade enda ut i tänderna medan vi går genom campingen skanderandes ”Fakka Råå! Fakka Råå!”. Döm då av vår förvåning när vi väl anländer, och möts av ett gäng bakfulla Törley-människor, som för stunden inte ser ut att vara särskilt kapabla till att kasta kubb.

11721102_10153001634512957_1838300423_n

Filip, som agerar domare, ser ändå till att snabbt styra upp matchen genom att placera ut spelplanen av kubbar. Reglerna gås igenom och 5 man från varje camp intar positioner för att börja spela. Resten agerar publik. Till en början är det en härlig stämning där varje missad kubb belönas med ett jubel från motståndarna och vise versa. Törley får dock snabbt övertaget genom att inte bara fälla flertalet av Fakka Råås kubbar, utan också genom att få stå ännu längre fram när Fakka Råå missar att få bort de fällda kubbarna. Jag, som inte deltar i matchen, flyger fram till vårt lag och försöker agera någon slags coach, utan någon som helst effekt. Den sista kubben i Fakka Råå är fälld och nu har Törley siktet inställt på kungen. Då händer det som inte får hända. Törley missar den, trots att de har hela 4 pinnar kvar att kasta. Och eftersom vi kör med regeln att kungen måste ner i samma omgång som den sista kubben går segern till Fakka Råå. Vi jublar och pekar finger åt dem på ett ganska hänsynslöst sätt. Fakka Råå har vunnit genom att göra det dem är bäst på: spela sämst. “Det var vår taktik hela tiden”, som någon av oss lögnaktigt säger.

11653294_10153001634527957_2022389199_n

Det görs snabbt upp planer om att slaget ska avgöras i bäst av 3 och kubbarna är åter uppställda. Om den första matchen hade någon form av värdighet så är den helt bortblåst i denna matchen. Våra båda lag innehåller nu medlemmar som hunnit bli berusade. Samtidigt tittar solen fram för första gången på dagen, och chockar våra ölfyllda kroppar. Det skriks om övertramp och det läggs ut hinder framför kubbarna. Vid ett tillfälle blir det så pass hätsk stämning mellan två medlemmar i vardera campen att de är nära att börja slåss med varandra. Kubbmatchen har spårat ur precis på det sättet som vi befarade att den skulle göra. Och kanske är det för våra camps bästa som en av Törley-medlemmarna fäller den sista kubben med deras sista pinne och därmed ger Fakka Råå segern.

11717016_10153001634632957_321177859_n

Fakka Råå går alltså ut som vinnare. Och även om matchen till stor del varit en fantastiskt rolig stund och ett perfekt avbrott i den annars inrutade fest som Roskildes Warm Up kan bli ibland, blir inte efterspelet av bästa karaktär. Den rivalitet som aldrig existerat tidigare, men som nu uppstått på grund av en vanlig kubbmatch, kommer många gånger senare under festivalen göra sig påmind på ett lite för extremt sätt. Det blir tydligt att våra camps jargonger skiljer sig mellan varandra. Att vi i Fakka Råå kan vara lite väl extrema för den oinvigde. Speciellt när vi är fulla. Det som börjar med att vissa Fakka Råå-medlemmar alltid räcker finger när de passerar Törleys camp kommer sedan nå sin gräns fullkomligt under den sista dagen då Törleys banner blir stulen, för att sedan under natten gå sitt öde till mötes av diverse kroppsvätskor från vissa Fakka Råå-medlemmar. Det blir helt enkelt mobbing på hög nivå.

Allt detta får tack och lov ett lyckligt slut när vi väl kommer hem från festivalen och Joseph skriver en lång ursäkt till Törley, å hela Fakka Råås vägnar. Och tur är väl det. Vi är trots allt många som tycker det är kul att hänga i båda campen. Förhoppningsvis kan vi också lära av detta, och se till att kubbmatchen blir en årlig Roskildetradition. 

11714256_10153001634492957_1180812168_n

Efter kubbmatchen beger jag mig till Apollo för att se årets första akt. Eero Johannes, en finsk duo som gör någon slags chiptune-elektro, som sett till den brist på publik som befinner sig där inte tilltalar så många. Men det kan också bero på att det fortfarande är tidigt på dagen och att Apollo fått en rejäl uppgradering till skillnad från den lilla uppblåsbara orangea svamp den varit tidigare. Nu är den en riktig scen, omgiven av stora ljuspelare, som bäddad för att ge den elektroniska musik som spelas där den perfekta inramningen. Det blir trots publikbristen ändå rätt mysigt. Med en kropp som fortfarande är ovan vid dagsfyllor lägger jag mig därför i gräset och lyssnar, blundar och somnar.

11720682_10153001634392957_515542587_n

Det finns en väldigt passande mening i Roskildesammanhang som lyder ”bara på Roskilde”. Det är den meningen man säger de gånger man får vara med om en bisarr, galen eller rentav otroligt otippad syn. För nog finns det gott om bisarra saker att bevittna på Roskilde. Speciellt när du vandrar längs campingen. Och det är just detta fenomen som uppenbarar sig när jag plötsligt passerar ett gäng danskar, målade i rött och vitt och med danska fotbollströjor som alla sitter uppradade framför en liten tv. Jag stannar upp och undrar vad det egentligen är de tittar på. Spelar Danmark Davis Cup? Nä, då klär man sig ju inte i fotbollströjor. Och det kan ju inte vara deras match mot Sverige i U21-EM, för den spelades igår. Det är jag väl medveten om med tanke på att ett gäng från Fakka Råå knappt hann sätta upp sina tält igår, innan de begav sig in mot Roskilde By för att se just den matchen på en sportbar, med tanke på att Roskilde inte kunde förmå sig att göra det enkla i att styra upp matchen på storbildskärm eller nåt, vilken grej det skulle kunna blivit. Så vad är det egentligen de kollar på?

”Ursäkta, men vad är det ni tittar på?”, frågar jag.
”Vi tittar på Danmarks EM-final från 1992”, svarar en av de rödvitmålade danskarna, fast på danska såklart.
”EM-finalen från 92?”, upprepar jag.
”Ja, vi gör det varje år”, svarar han, innan han åter fäster blicken mot den lilla, lilla TV:n, inte större än en datorskärm.

Jag står tyst kvar och betraktar dem. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Något dramatiskt händer på TV-skärmen för nu bryter de annars tysta danskarna ut i ett ”oooh”, och jag gissar på någon fick ett skottläge eller nåt.

”Hur går matchen då?”, frågar jag, fnissandes.
”Vad menar du? Vi vann ju!”, svarar dansken, utan att släppa blicken från skärmen. Han har uppenbarligen inte fattat mitt skämt, och jag bestämmer mig därför för att gå vidare mot campet igen.

”Bara på Roskilde, bara på Roskilde”

11733265_10153001634377957_142430739_n

Det fina med att bo i ett stort camp är att det alltid är gott om folk i campet när man väl återvänder. Dessutom är det alltid fest. I år är också festen extra påtaglig eftersom vårt camp befinner sig nära Street City. Ett ställe Roskilde byggt upp där det arrangeras tävlingar i extremsporter, samt även konserter med up and coming-akter. Och just när jag återvänder är det full rulle borta på Street City, samtidigt som campet sprudlar av aktivitet. I mitten av campet står två nyinhandlade flak Tuborg och skriker efter mig. Jag slår mig ner i campet bredvid Michaela, bara en av många underbara karaktärer som utgör Fakka Råå. Hon har köpt med sig kritor som man ska blötlägga och färga håret med. Hon frågar om hon får färga mitt hår. Eftersom vi är på Roskilde svarar jag självklart ”ja för fan” och låter henne färga mitt underhår, självklart i orange.

Det känns som hela mitt huvud är orange när jag återvänder till Apollo senare på kvällen. Men det gör ingenting för jag ska se Av Av Av, ett danskt DJ-kollektiv bestående av tre medlemmar, för oss svenskar totalt okända, men för danskarna väldigt kända, i brist på att de saknar en egen Avicii och en egen Kygo. I det här gänget är det DJ Jeg er Dum som styr, och även om musiken är enformig, trots dess kvalitéer, är kvällen underbar. Jag ser nämligen konserten med min flickvän och Festivalpoddenlyssnaren Mattis. Vi har köpt drinkar på Sputnik bar. Rom & cola, G&T och mojito. Men då bartendrarna tagit år på sig att fixa mojiton har de kompenserat oss genom att även ge oss varsin strawberry daquiri. Så där står vi alltså, med hela den klassiska drinkuppsättningen och ser Apollo blomma ut till den elektroniska scen den ska vara. Och det är också då det slår mig att det egentligen kvittar om en spelning är bra eller dålig på Roskilde. För så länge ens sällskap är av bästa sort, så länge berusningen når sin peak, så länge folk anammar den lycka som är orange feeling och jag får betrakta dem när de utövar den, ja, då behövs det inget annat.

11720536_10153001634367957_1433609951_n

Klockan är rätt mycket när jag återvänder till campet på natten, men festen som pågår där  får den ändå att fortfarande kännas ung.
”Har det hänt något särskilt medan jag var borta?”, frågar jag, medan jag knäcker en öl.
”Nja, det vanliga du vet. Eller jo förresten, MØ var här och gästade en spelning på Street City!”, svarar någon.
”Var MØ här?!”, säger jag, ganska så högt.
”Ja, det var någon dansk hip hopare som lirade där innan. Helt plötsligt mellan två låtar så sa han ‘ladies and gentlemen, I want to introduce a speciell guest. Give it up for MØØØ!’”
”Du skojar nu va?”
”Nej det är sant. Hon körde Lean On och typ Glass, och sen drog hon igen. Här var smockat med folk tack vare det. Skitcoolt”
”Åh fan..”
, svarar jag. Sedan vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Så jag går och lägger mig istället. Och innan jag somnar säger jag en välkänd mening för mig själv:

”Bara på Roskilde. Bara på Roskilde”

/Linus Bjarnelo

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *