Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 4

11721169_10153003857742957_347517705_n

Det är måndagen den 29:e juni och jag vaknar åter upp i ett tält på Roskilde. Jag upplever den första bakfyllan under festivalen. Den är visserligen mild och bekommer mig inte särskilt mycket, utan det är snarare min rygg som är problemet. Under gårdagen har någon supit bort den enda pumpen vi har i campet och jag har därför inte kunnat pumpa min luftmadrass och har därför tvingats ligga på en halvpumpad madrass. Det känns som att jag har sovit på stenar. Och det kommer inte direkt bli bättre en halvtimme senare, när Joseph av misstag ska råka avslöja för mig att Micke Nyqvist inte alls befinner sig på Roskilde.

Det finns stunder på en festival som definierar den i efterhand. Det vill säga stunder som vi kommer titta tillbaka till när vi reflekterar och minns de festivaler vi varit på. Roskilde 2012 beskriver jag till exempel som ”Mitt första år”, medan jag brukar beskriva Sweden Rock 2008 som ”Mitt svinigaste år”. Och om jag ska lägga samma klang på detta årets Roskilde så kommer jag beskriva det som ”Micke Nyqvist år”.

Allt börjar en kväll när Teodor Stig-Matz anländer till campet. Han är på gott humör, för han har nyss sett Sverige besegra Danmark i U21-EM. Och han är givetvis full. Vi börjar snacka om de bravader han lyckats åstadkomma på festivaler de senaste åren, i form av trollningar. Ja, för Teodor är mannen som har lyckats lura i en massa svenskar att Veronica Maggio är död, på Roskilde 2011, en tid innan smartphonen haft sitt ordentliga genomslag på festivaler. Det är samma sommar som Amy Winehouse tagit livet av sig efter att ha överdoserat tabletter, och av någon anledning har Teodor sett någon humor i att låta Veronica Maggio gå samma öde. Han går därför runt och berättar för folk att han har scrollat förbi en rubrik på Aftonbladet när han befunnit sig på ett internetcafé på campingområdet. Rubriken har lytt ”Oscar Linnros: Jag är förkrossad”, och texten har handlat om att Veronica Maggio är död. Folk har svalt lögnen med hull och hår. Några gråter till och med. Och någon annan ser till att sprida ryktet till vänner via telefon, i sådan utsträckning att nyheten når hela vägen till dåvarande Peace & Love.

Två somrar senare är han i farten igen. Då är det Stoxa/Hultsfred som är hans lekstuga. Och ryktet handlar denna gången om att någon galning ska ha släppt ut ormar på campingen. För att inte orsaka alltför mycket panik bland rädda festivalare är dock Teodor noggrann med att poängtera att ormarna inte är giftiga.

Så här i efterhand inser jag givetvis idiotin i att jag ska svälja det som sker när vi sitter där och går igenom Teodors historier. För efter att ha skrattat färdigt åt Veronica Maggio-skämtet så säger Teodor: ”Jag undrar om Micke Nyqvist ska se Veronica Maggio.”

”Vad menar du”, frågar jag.
”Ja, Micke Nyqvist är på Roskilde. Jag träffade honom på stationen. Han är här med sin familj. De bor på M”

Kanske är det för att jag är berusad, kanske är jag bara dum i huvudet när allt kommer omkring, men inte ens det faktum att jag för en sekund stannar upp och frågar Teodor om inte detta är ännu en av hans berömda lögner, som han garanterar mig att det inte är, kan egentligen ursäkta den reaktion som följer. Jag skriker rent utsagt ut av glädje. Skådisen Micke Nyqvist är på Roskilde. Och han bor på campingen. Vilket jävla scoop, tänker jag, och ser framför mig hur jag och Filip traskar bort till M och knackar Micke på axeln och får en exklusiv intervju med honom. Det dröjer heller inte många minuter förrän jag spritt ut Micke-storyn till hela campet, och det som för bara en stund sedan var en diskussion mellan mig och Teodor, är nu hela campets stora samtalsämne. Vi börjar spekulera i vilka band han ska se. Maggio är ju givet, och säkerligen Seinabo Sey, Micke Nyqvist älskar fan Seinabo Sey. Vi spekulerar också i varför han är här med familjen. Teodor drar en teori om att det säkert är hans numera 18-åriga son som för tre år sedan frågat pappa Nyqvist om han fått åka till Roskilde, varpå pappa Nyqvist sagt ”Ja, men i så fall följer jag med.” För enligt Teodor är detta tredje året i rad som Micke besöker Roskilde. Jag får en bild framför mig om hur han sitter där på M, i en brassestol, i semesterskägg, och grillar, och längtar efter att få se Seinabo Sey. Det är också det faktum att M är bokstaven som han bor på som ska ge Teodor maximal effekt i sin trollning. För på M bor min flickvän och hennes kompisar. Så jag kastar mig på telefonen och smsar henne om nyheten. Ryktet har med andra ord gjort en resa från West till East, inom loppet av bara några minuter.

Och med tanke på att jag inte ska se några band idag så står Micke högst upp på min agenda denna måndag. Det är honom jag ska leta efter när jag ätit upp den tunnbrödsfrukost som jag nu intar i campet. Omkring mig sitter andra bakfulla vänner, bland annat Joseph och Teodor. Jag hinner precis börja spruta baconost på mitt tunnbröd när jag hör Joseph säga till Teodor: ”Jag fattar inte att så många gick på ditt Micke Nyqvist-skämt”. Teodor hinner inte hyssja honom. Han säger: ”Vad fan Joseph, Linus visste ju inte!”. Jag är helt tyst. ”Men vad fan, jag trodde inte Linus var så korkad att han faktiskt trodde på det”, säger Joseph. Och då sjunker lögnen in. Jag kastar min baconost-tub åt helvete och skriker ”Nej!” rakt ut upprepade gånger.

11741876_10153003857727957_206204765_n

Roskilde som festival öppnar inte förrän om två dagar. Men det hindrar inte att campingen redan sjuder av en aktivitet som till och med får Bråvalla att kännas liten. Redan på Roskildes öppningsdag har 50 000 människor rusat in, och idag har campingen redan nått en slags formtopp. Därför känns det nästan obehagligt när jag och Filip kliver in på ett ödsligt backstageområde för att spela in det som ska bli det första avsnittet av två som Festivalpodden gör under festivalen. Vi sitter på en bänk utanför ett tomt pressområde, det hamras, borras och byggs upp barer runtomkring oss. Det känns som att människorna som har hand om detta området sovit lite för länge och nu insett att de har 1000 saker att fixa innan festivalen öppnar. Det är egentligen fel miljö att spela in en festivalpodcast i, för i denna stunden är detta område så långt ifrån festival man kan komma. Vi lyckas dock lösa detta genom att bege oss till Volunteers Lounge, den bar som är avsedd för funktionärer, volontärer, samt vi mediafolk som lyckats luska fram dess existens. Här kostar ölen 10 DKK och är lika välkyld som den som campingen erbjuder. Vi köper därför på oss vars ett sexpack och installerar dem på vårt ödsliga podcast-bord, i hopp om att åtminstone dekorera någon slags orange feeling.

11655218_10153003857862957_1895252010_n

Många svenska festivaler, inte minst Way out West, har alltmer börjat visa på vilka miljövänner de är. De snackar om veganfestivaler, upprensning och återvinning av allt som återvinnas kan, medan de glatt ryggdunkar sig själva. Men vad många kanske glömmer i detta är att denna danska festivalmoder som vi befinner oss på var först ut med att försöka ta ett grepp om miljön och faktiskt göra någonting åt den nedskräpning och förorening som en stor festival orsakar. Roskildes stora mål har därför alltid varit att se till att försöka återvinna så mycket det bara går. Detta året tar dem det ytterligare ett steg längre genom att dessutom återvinna vårt kiss. De staket som tidigare år gått längs campingen och som har varit ammoniakindränkta oaser har i år klätts med pissoarer där rören leder till behållare som fångar upp allt vårt kiss. Och borta vid den bro som skiljer West och East har de placerat en pissoar med en enorm vägg som förklarar exakt vad vårt kiss återvinns till. Det blir till gödsel. Gödsel som sedan används till att odla de ingredienser som så småningom blir öl. Budskapet är med andra ord tydligt: Det du kissar ut detta året, är den ölen du dricker under nästa års festival. Initiativet blir väl mottaget, trots dess bisarra underton, och när jag vid ett tillfälle ställer mig vid just en av dessa pissoarer och bidrar till den öl jag ska dricka nästa år, kan jag inte låta bli att undra hur lång tid det dröjer innan jag kommer få göra samma sak på Way out West. Det är frågan det.

11655467_10153003857722957_1061047350_n

När jag har kissat färdig passerar jag en av de pantbodarna som Roskilde placerat ut på festivalen, som ett annat led i deras återvinningsjobb. Och här är det fullsmockat med människor som inväntar lön för sin möda. Det är här dem som vi kallar för pantsamlarna parkerar sig med sina drösar med säckar fyllda av burkar och plastmuggar, som de jagat runt efter på området, dag och natt. Det är en klockren lösning för Roskilde. Genom att ha placerat dessa pantbodar på festivalen blir de inte bara av med allt det skräp som burkarna utgör, de ser också till att någon annan gör jobbet åt dem. Och för många pantsamlare blir det en bra affär, där de säkerligen tjänar in både festivalbiljett och resa redan första dagen. Men för andra blir det tyvärr inte det. Några dagar senare ska jag nämligen snubbla över en historia om någon som har frågat en pantsamlare vad hen egentligen tjänar på detta. ”400 DKK”, blir svaret. När hen sedan fått frågan hur detta går ihop, då detta innebär att hen går minus på att vara här, sett till biljetten, så ger hen det mörka, mörka svaret: ”Min boss betalar biljetten. Det är också han som tar pengarna. Förutom 400 DKK, som jag får”. Där och då uppenbarar sig en slags deppig baksida av Roskilde. Ett slags organiserat pantsamlande, eller vad man ska kalla det. Men också ett problem där det blir svårt att belasta och skylla på någon för det. Och hur ska man egentligen kunna stoppa det?

Jag hamnar så småningom på M, för att träffa min flickvän. Där är jakten på Micke Nyqvist i full gång. Och den nyhet som jag igår smsat till henne och hennes kompisar har de nu spridit ut över hela området. Hela M går med andra ord runt och letar efter honom. Alla är uppjagade över det. Min flickvän berättar dessutom om någon som påstår sig ha sett honom tidigare. Vid något tillfälle har dessutom en rygg som varit märkbar lik Micke Nyqvists, hur man nu kan se det, skymtats på avstånd och det har då gått ett sus genom alla inblandade. ”Där är han! Där är han!”. Och så besvikelsen när ryggen har vänt sig om och inte visat sig vara honom. Men den besvikelsen är samtidigt ingenting jämfört med den när jag avslöjar för dem att allt varit ett skämt, signerat galningen Teodor. Och för en stund så är det campet jag sitter i rent utsagt deprimerade. All glädje över att vara på Roskilde är som bortblåst. Drömmen om att få träffa Micke Nyqvist är krossad.

11693025_10153003857877957_1472284307_n

Jag lämnar detta deppiga camp och återvänder till mitt egna. Klockan är 21 på kvällen och jag känner mig rätt trött efter dagens dagsfyllor och meningslösa Micke Nyqvist-jakter. Jag säger därför de klassiska orden ”Jag ska bara ta en powernap i tältet”, till mina fina camp-vänner. Ni vet, när en tror att en bara ska vila en stund och samtidigt ber någon som är alldeles för full för att egentligen ha det ansvaret väcka en om man inte kommit tillbaka inom en halvtimme. Och så går jag in och lägger mig pladask på mage, på min madrass, som fortfarande är halvt pumpad och stänger ögonen i en kvart.

Det tar tre timmar innan jag vaknar. Klockan är nu midnatt och utanför låter det som att det pågår en hundramans-fest i vårt camp. Jag staplar sömndrucken och förvirrad ut ur mitt tält. Och så inser jag att det är en helt annan historia, som vi helt enkelt tar i nästa rapport.

/Linus Bjarnelo

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *