Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 5

11739743_10153009810457957_1799807417_n

Det är tisdagen den 30:e Juni och jag vaknar åter upp på Roskilde. I ett tält som numera närmar sig de där bastugraderna som den annars varit befriad från hitintills under festivalen. Jag har fortfarande inte lyckats hitta den pump som är på vift. Så min madrass är inte längre ens halvfylld med luft. Den är i princip tom, med få undantag av små, små bubblor av luft längst ut i hörnen på madrassen, som innehåller ungefär lika mycket luft som en fis. Det är ett fruktansvärt sätt att vakna upp på. Så länge jag ligger still hanterar min kropp att ligga på marken, men vid minsta rörelse är det som om någon leker tusen nålar med hela mig. Jag känner mig som en 60-årig gubbe när jag väl stapplar ut ur tältet och möts av en av de mest dekadenta synerna jag någonsin bevittnat i ett camp jag bor i.

Det ligger skräp överallt. En svensk vägskylt är placerad i ett av partytältets hörn. Någon har, förmodligen i rent fyllevrede, kastat ut en uppblåsbar pool i gången. Och för att toppa allt det här står det av någon jävla anledning, jag vill inte ens veta varför, en barnvagn mitt i denna misären. Minnena från gårdagen kommer sakta tillbaka till mig. Jag minns hur jag återvände till campet vid 21-tiden på kvällen, och bestämde mig för att ta en powernap. Denna powernap skulle sedan vara i tre timmar innan jag väl vaknade till liv igen. Och när jag då tog mig ut till mitt camp möttes jag av att ett hundratal människor, de flesta totalt främmande för mig, som festade loss som om det inte fanns någon morgondag. Minnena är vaga, men sköljer över mig med lika delar humor, lika delar ångest. Jag såg hur någon av mina campvänner satt och grovhånglade i en tältstol med någon dansk, som hen sedan drog in i sitt tält, medan någon annan satt utanför och skrek ”Knulla då! Knulla då!” under hela akten. Jag såg en annan campvän bli cockblockad när hon raggade på en dansk, då en av våra andra campvänner skrek ”Hon har inte duschat på 4 dagar, hennes fitta är jätteäcklig!” åt raggoffret som sedan flydde i panik. När samme raggoffer en stund senare återvände blev det åter cockblock då en annan av mina campvänner sprang fram till honom och började vifta med sin kuk framför honom. ”Cockblock nummer två”, som han sedan nöjt konstaterade när han gick och satte sig igen. Som ett slags bär på toppen av tårtan stod en annan campvän och dansade, tokhög på kokain, i krokodildräkt till, enligt egen utsago, 5 på morgonen, medan hen skrek ”Någon som vill ligga med en krokodil?!”.

Alla dessa minnen sköljer över mig, men det enda jag inte kan minnas är hur den jävla barnvagnen kom hit, och det ger mig av någon anledning sådan ångest att se den att jag måste röka 3 cigaretter på raken för att komma in i matchen igen. Nog för att jag älskar den totala frihet och kaos som råder på Roskilde, att varje natt är sin egen, och att allt kan hända. Men på morgonen när jag tvingas bevittna förödelsen av vårt svinande, medan jag dessutom är bakfull, då är jag så långt ifrån festival jag kan komma. Skräpet som ligger överallt påminner i denna stund om min hjärnas nuvarande tillstånd. Och eftersom vi bor på ett av de områden som definieras som clean camp dröjer det inte länge innan en volontärande tant dyker upp med en skräppåse och ber mig avlägsna skräpet. Jag säger att jag ska fixa det och när hon väl försvunnit utom räckhåll så avlägsnar jag mig själv istället. Jag flyr mot backstageområdet.

11748842_10153009810502957_641453856_n

Det är sista dagen på warm up:en, och backstageområdet ligger fortfarande ödsligt. Som en sista påminnelse att det är imorgon som festivalen börjar på riktigt. Jag har precis svept två Tuborg för att hitta tillbaka till den match som jag för några timmar sedan kände att jag hade förlorat, och möter upp med Filip, samt vårt Festivalpodden-team bestående av våra fotografer Amanda och Laura. Vi ska snart göra dagens första intervju med bandet October Dance, som hållit låda på Apollo under gårdagen. De består av ett gäng danska unga killar, sponsrade av Hummel, vilket gör att sångaren ser ut som en tennisspelare. Det blir därför något bisarrt i att lyssna på hur denna konstintresserade discokille förklarar October Dance-influenser, när jag bara inväntar att han ska skrika ”serve” närsomheltst. Det blir hursomhelst ett fint möte som sedan kommer att vara med i Festivalpoddens första podcast från Roskilde.

11748636_10153009812117957_1057692957_n

Efter mötet med October Dance gör vi oss klara för dagens andra intervju. Det är ingen mindre än Hey Elbow som vi ska träffa. De har haft en välförtjänt hype under året som gått, och nu ska detta toppas med deras första Roskildespelning som kommer ske under kvällen. Solen har nu intagit Roskilde på allvar, och vi har valt att sätta oss med Orange i bakgrunden. Och samtidigt som det blir en fin intervju kan jag inte låta bli att slås av den magiska känslan som hänger över hela stunden. Vi befinner oss nämligen i den sista tystnaden som Orange och dess gigantiska område ska befinna sig i innan morgondagen, då Per Sinding Larsen ska förklara festivalen öppnad till tonerna av The Minds of 99. Och ikväll ska vi smygstarta vårt farväl till tystnaden med att röja loss till just Hey Elbow, samt Silvana Imam.

11748577_10153009812102957_144317032_n

Innan kvällens spelningar beger jag mig till M för att jobba på festivalfyllan. Där träffar jag en tiger vid namn Greger, som också har deltagit vid festligheterna i vårt camp under gårdagens dekadenta natt. Min flickvän, som varit och hälsat på under denna dekadensnatt berättar att hon och hennes vänner oroat sig för Greger och därför bestämde sig för att rädda honom genom att sno honom från oss och flytta honom till M. Och där befinner han sig nu, som ett fotstöd åt mina trötta och utslitna Roskildefötter som redan är i ett stadie där de börjar hata långa utflykter. För det ska den oinvigde veta, att det finns nog ingen festival i världen som man går så mycket på som på Roskilde. Det hade varit intressant att någon gång ta med sig en stegräknare för att försöka få bukt i exakt hur långt en faktiskt går under festivalen. Så här utan något facit skulle jag gissa på 20 000 steg om dagen, även om jag å andra sidan skaffat en festivalmage som skvallrar om annat. Jag har druckit så många öl, och ätit så mycket dålig mat att jag redan fått en mage som påminner om att vara gravid i nionde månaden. Jag är gravid med ett festivalbarn. Och varje morgon uppsöker jag en toalett för att föda ut detta festivalbarn. Och det är ingen vacker syn.

På M träffar jag en norrman som är väldigt generös när det kommer till att bjuda öl. Han har köpt ett flak Tuborg och säger till mig att det ”er bare att ta”. Det brukar i och för sig de flesta norrmän säga på Roskilde. Det är nämligen norrmännen som lever som de riktiga kungarna här. För hemma i Oslo kostar ett sexpack öl 200 spänn. Här får de ett flak öl för samma pris. Denna prisskillnad chockar dem därför på ett sådant sätt att de köper mer öl än vad de hinner dricka upp. Och därför finns jag här som utsökt festivalvän till att hjälpa dem på traven.

11126226_10153009812137957_1934485237_n

När jag väl lämnar M är jag därför berusad igen. Förutom ett snabbt matstopp, där jag trycker i mig en Ski Burger, vandrar jag med vingliga steg bort mot Rising-scenen för att så äntligen få se Hey Elbow. Årets Rising-scen är en spännande pyramid-liknande kreation, till skillnad från den tråkiga design den hade förra året. Då såg den ut som vilken scen som helst, som bäddad för typ Svedalarocken. Men nu har den karaktär, precis som Roskildes andra scener. Den bidrar till att lägga en ytterligare dimension över det grymma gig som Hey Elbow framför. De har en kör med sig, där bland annat Feivel, som Festivalpodden hade som gäst i våras, är med. Jag, som precis mött upp med Filip och Amanda, blir så lycklig över att upptäcka detta, att jag under mitt berusade tillstånd ägnar stora delar av spelningen till att skrika “Feivel!” mellan varje låt. Tillslut vänder sig personen framför mig sig om.

”Är det du som skriker Feivel hela tiden?”, frågar han.
”Ja, vadådå?”, sluddrar jag.
”Nä, jag bara undrade. Jag är nämligen gitarrist i Feivel så jag blev bara så glad av att höra det!”

11721895_10153009813437957_1905059744_n

Efter att ha skrattat åt detta, samt konstaterat att Feivel-gitarristen även lirar i Broken Twin, som ska spela under festivaldagarna, styr vi upp ett tomt löfte om en intervju, innan jag fylledansande vandrar vidare i publiken. Då får jag syn på Maria Juntunen, trummisen i Nelson Can. Jag som älskar Nelson Can kan inte låta bli att fråga efter att få ta en bild med henne innan jag vandrar vidare mot Apollo och Silvana Imams spelning.

”Är det du som skrikit Feivel under spelningen”, frågar för övrigt Maria innan vi skiljs åt.

11749670_10153009813492957_52741038_n

Om man åter snackar om stunder som definierar Roskilde så råder det inget tvivel om att det var Silvana Imam som definierade årets warm up. I alla fall för oss svenskar. För det var nog få svenskar som inte befann sig på just Silvana Imam denna soliga avslutningskväll. Mitt i smeten springer även jag och Filip in i ett gäng Festivalpodden-lyssnare. Vi är båda berusade vid tillfället och visar därför upp oss från vår bästa Festivalpodden-sida. Det är just så här vi ska vara när folk springer in i oss, och fan vad vi älskar när folk springer in i oss just på Roskilde. Även om det säkert inte är så egentligen, så känns det ändå i stunden som att det är vi som efter våra eviga diskussioner om Roskilde lockat hit dem. Och att de nu upplever samma kärlek till festivalen som vi gör. Så när Silvana Imam, efter att ha röjt i en timme och fått alla Roskildes svenskar, samt mer därtill att mosha och sjunga med, blir hennes rader om att Leva För Evig extra tydliga. Och för Silvana Imam blir mottagandet av Roskildepubliken så pass stort att hon går in och kör Svär på min mamma en extra gång, som extranummer.

11733520_10153009813487957_364985177_n

Det är på väg att bli en fantastisk avslutningskväll på warm up:en. Det vet jag, när jag vandrar tillbaka till mitt camp för att avsluta den med en välförtjänt fest. Jag har precis kommit över den bro som skiljer East från West när jag ser solen på väg ner i horisonten. I den stora gången som går genom West håller det populära och klassiska Camp Luksus fest via sina gigantiska stereos. Det har samlats flockvis med människor för att dansa till Rihannas We Found Love. Dekadensen har avtagit och åter blommat ut sitt mest magiska skimmer. 

Just i den stunden är Roskilde så vackert att jag faktiskt börjar gråta.

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *