Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 6

Det är onsdagen den 1 Juli när jag åter vaknar upp i ett tält på Roskildefestivalen. Till skillnad från de föregående morgnarna mår min kropp för en gångs skull bra. Jag har nämligen äntligen fått tag i en pump och har för första natten på vad som känns som en evighet sovit på en välfylld madrass. Min kropp har tagit emot detta som om den legat på moln. Det tar dock bara några sekunder efter mitt uppvaknande som en ny panik ska infinna sig: Bastun. Roskilde har sakta men säkert intagits av den lovade värmeböljan, eller hedebølge som de kallar det i Danmark. Svetten dryper från mig och jag kan knappt andas när jag i panik gör allt för att få tag i det blixtlås som ska öppna upp tältet och få mig ut i friheten. Jag praktiskt taget kastar mig ut på marken och bryr mig knappt om att jag ligger i drivor av skräp och öburkar medan jag kippar efter att få luft. Det är nu festivalen börjar på riktigt och jag ska inom loppet av en timme få fira detta med årets första riktiga festivalbonnabränna.

Den första festivaldagen blir för oss som varit där under hela warm up:en en tydlig kontrast till hur mycket de båda skiljer sig från varandra, inte minst sett till folkmängden. Plötsligt känns det som att det befinner sig dubbelt så många människor på festivalen. Inte minst på backstageområdet. Det som bara igår och övriga dagar varit en ödslig plats under uppbyggnad, dit jag och Filip flytt för att ”jobba” har nu förvandlats till en plats lika livfull som övriga festivalen. Alla barer har öppnats upp och överallt sitter det journalister, branschfolk och en och en annan artist och insuper sin allra första fadøl i hopp om att hitta till den orangea nivå som vi andra befunnit oss på sedan vi anlände. För dem är ölen ett sätt att hitta oss. För mig och Filip är ölen en återställare. Solen står högt, när vi sitter där och suger i oss våra återställare i väntan på dagens intervju. Vi ska äntligen få äran att träffa Bob Hund.

11733434_10153012193267957_225851585_n

Inför intervjun har jag och Filip spekulerat i vare sig Thomas Öberg kommer närvara eller ej. Döm då av vår förvåning när vi då plötsligt ser honom dyka upp, glatt spatserandes genom folkdrivorna, iklädd sin signifikanta ögonbindel. Han går runt och ballar sig, som om han befann sig på scenen redan nu, skojar med folk, tar bilder och glider fram på ett så ledigt sätt att han påminner om vilken festivalbesökare som helst. Han skriker praktiskt taget av Roskilde, där han går, och innan vi hinner vinka åt honom är han försvunnen igen. Han har sprungit bak i artist village och ska inte alls närvara vid intervjun. Det har bara varit en slump att vi sett honom. Men det gör inte så mycket, för inom några minuter dyker Bob Hund-gitarristerna Conny Nimmersjö och Johnny Essing upp. Det är dem som ska representera Bob Hund när vi intervjuar dem, och de kommer att göra det med bravur.

Det finns nog inget svenskt band som definierar Roskilde så pass väl som Bob Hund. Med 7 Roskildespelningar i bagaget, där 2 av dem varit på Orange, känns det konstigt att de inte varit här sedan 2009. Och desto konstigare att de egentligen inte varit bokade i år, utan i själva verket agerat ersättare åt det amerikanska rockbandet Antemasque, som tvingades ställa in någon vecka innan festivalen. När Roskilde meddelade detta var det dessutom ingen som förbarmade sig över att Antemasque ställde in, utan folk jublade snarare över Bob Hund istället kallats in. Så pass välkända har de kommit att bli i Danmark efter en lång och trogen musiktjänst. En långt och trogen Roskildemusiktjänst dessutom, som de ska besvara precis på samma sätt som jag själv brukar beskriva Roskilde. ”Vad är ert bästa Roskildeminne?””Det går inte att svara på. Allt flyter ihop i en enda underbar salig röra”. Och just så är det. Något som dessutom ska definiera deras spelning på Avalon senare under kvällen, den spelning som också öppnar min festival. Det är en bra spelning, men be mig inte sammanfatta den, just av den anledningen att allt flöt ihop i en enda underbar salig röra. Jag minns att jag drack Små Blå ur medicinrör, och jag minns att Thomas Öberg förklarade att ”Alla kvinnor på Roskildefestivalen är de smartaste i hela världen och de mest lämpade att rädda jorden”. Och sedan flöt allt ihop till en salig underbar röra, signerad det mest svenska Roskildebandet ni kan tänka er.

11759605_10153012193252957_32509630_n

Solen är på väg ner när jag återvänder till campet efter Bob Hund-spelningen. Jag betraktar den klotterväg som är placerad utanför vårt camp. Det mest fascinerande på väggen är den kuk som någon gjort en detaljerad skapelse av. Första dagen var det nämligen någon annan som bara klottrade dit en ful stor kuk över väggen, likt de fula streckgubbe-kukar som man hittar på väggar på typ skoltoaletter och klubbar, och sedan gick därifrån. Men sedan anlände denne någon som använde streckgubbe-kuken som grund till att förvandla den till en riktig graffitimålning. Det finns ändå något fint i det, tänker jag medan jag knäcker öl nummer x för dagen och lutar mig tillbaka i en tältstol.

Jag har bestämt mig för att skita i att se Pharrell, eller Will Ferrell som vi spexigt valt att kalla honom för i campet, och istället jobba upp en bra salonsgberusning till Rustie, som lirar på Apollo 22.30. Jag och Filip har länge skojat om att jag ska dyka upp under Pharrells spelning, salongsberusad, med en cigg i munnen, lagom till han kör Happy, och knäppa med fingrarna. Denna bild, som vi skrattat mycket åt, kommer aldrig bli av. Det enda jag hör från Pharrell är ekona från hans spelning, någonstans där bakom träden, när jag vandrar längs den stora gången på C bort mot Apollo. Det är alltid lika ödsligt att vandra i den gången när en stor akt lirar på Orange. Det som i vanliga fall är den livligaste platsen på hela Roskilde, den bokstav som ständigt är i fest och aldrig sover, påminner i detta nu mer av efterspelet ifall någon hade släppt en bomb över Roskilde. Förutom ljudet av Pharrell, som för stunden av någon konstig anledning kör Nellys ”Hot in here”, någonstans bakom mig, är det verkligen fullkomligt tyst över campingen. Jag drar mig till minnes av den historien som en vän till mig berättade en gång när han under Roskilde 2012 sket i att se både Bruce Springsteen och Bon Iver, som lirade samtidigt, och stannade kvar på campingen helt ensam. Det var bara han och människorna som jobbade i matstånden som var kvar på West då. Han sa att det var som att festivalen var slut, och att han var den enda som inte velat inse det och därför valt att stanna kvar. I ensamheten. Och samma ensamhet känner jag nu, en ensamhet som blir så påtagligt att jag nästan vill krama om den första personen jag får syn på när jag väl kommit över bron och närmat mig Apollo.

11756596_10153012193272957_667466839_n

Precis som många andra artister som lirar samtidigt som en headliner blir Rustie lidande i form av att Apollo ekar tomt i publik på sina ställen. Med det sagt betyder det inte att spelningen tappar i kvalitet. Tvärtom bidrar det faktum att spelningen drar igång innan midnatt att det blir en perfekt förfest. Rustie varvar sitt egna elektroniska material med andra DJ:s och använder sig av det bisarra stilgreppet att mixa in ljudet av en ylande varg i låtarna då och då. Denna signaturmelodi får mig att tänka på den tiden då hipsters brukade klä sig i vargtröjor, som ytterligare ett av deras sorgliga ironi-led. Det är oklart om det är just därför Rustie anammat vargylet. Jag kan hursomhelst inte låta bli att fnissa varje gång han använder det. I alla fall, de första 10 gångerna. De resterande 90 gångerna blir det rätt olidligt att höra samma varg yla. Det hela ska dock komma att få en fantastisk vändning mot slutet då han drar igång Skrillex och Diplos Jack Ü-låt Where Are You Now, ackompanjerad av Justin Biebers oskuldsfulla röst. Kanske är det för att jag är full vid tillfället, men jag blir så lycklig att det nästan är obehagligt, av att höra den. Kanske beror det också på att jag innan festivalen spått att detta ska bli en av årets campplågor, det vill säga den låt som kommer spelas och höras mest runtom på campingen, på samma sätt som Call me Maybee, Papa Americano, Get Lucky och Get Free gjort tidigare år. Men jag har haft fel angående det. Knappt något camp har ens velat ta i låten med tång, förutom mitt eget, där det mest varit jag som i hopplösa försök alltid dragit igång den i hopp om att få folk att inse dess storhet. Allt detta har varit förgäves. Tills nu, när en av Roskildes bästa DJ-bokningar kickar igång nattens fester med den. Jag uppfattar det som en form av upprättelse, att låten visst då lever och frodas på Roskilde. När den väl är över lämnar jag spelningen. För det finns inget sätt som Rustie kan toppa detta på, det konstaterar jag innan jag beger mig tillbaka till campet igen.

11759426_10153012193412957_1619884880_n

I campet festar vi åter på som om det inte fanns någon morgondag. Men vi gör det nu med en helt ny insikt. Detta är ju nämligen vår första festnatt sedan festivalen kickat igång på allvar, och det har gett nytt bränsle till våra slitna kroppar. Den sista Warm Up-kvällen hade nämligen någon form av upprepningskänsla över sig. Att vi dricker samma öl, samma sprit, festar med samma människor, lyssnar på samma låtar. Det är alltid samma människor som går och lägger sig först, samma människor som spårar ur och samma människor som ligger med varandra. Det började med andra ord kännas lite tråkigt, lite gjort. Och denna kvällen är som sagt likadan, egentligen. Men det faktum att vi nu festar med en festival som precis har inletts, och har hela 3 festivaldagar till som väntar gör att upprepningskänslan är som bortblåst. Nu börjar allt om, och det känns förbannat skönt att veta att det gör det på Roskilde. Och i den stunden finns det verkligen ingen morgondag, det gör fan inte det.

Jag tar farväl av den första festivaldagen genom att inhandla en dyr och torr pizza som jag ska inta som fyllekäk i mitt tält, på min nypumpade och mysiga madrass. Jag hinner ta en slice av den innan jag somnar. En timme senare vaknar jag förvirrat upp med min ena hand i den övriga pizzan. Jag torkar av min kladdiga hand mot en av mina skitiga tröjor och äter sedan upp pizzan innan jag somnar om igen.

11733448_10153012193407957_614111636_n

Det slår mig nu att denna pizza-historia kan ha utspelat sig en tidigare dag under festivalen. Men det gör detsamma. Det är ju som Conny Nimmersjö och Johnny Essing sa:

Allt flyter ihop.

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *