Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 7

11758968_10153014171492957_1514870421_n

Det är torsdagen den 2 Juli och jag och Filip befinner oss på backstageområdet tillsammans med våra fotografer Amanda och Laura, samt vår redaktör Evelina. Det är eftermiddag, och en bit bort från oss sitter Veronica Maggio, iklädd en orange klänning i sann Roskildeära, och blir intervjuad för någon media, oklart vem. Hon har precis haft den spelning som kickat igång den andra festivaldagen och levererat den med sådan energi att hon botat den bakfylla som tidigare under dagen omgett oss. Bakfyllan är dock på väg tillbaka nu. Solen står på, på ett sådant sätt att värmeböljan känns total. Och det som började som en vanlig mysig dag, med en promenad bort till Spar, typ Danmarks svar på ICA, för att inhandla sprit och ny frukost i form av ”boller” och ”rejeost”, samt en drös med Kim’s chips, och en Smirnoff Ice som återställare, har nu förvandlats till en evig väntan. Vi ska nämligen intervjua Sam Francis från Foxygen, men han dyker inte upp. Vi har fått oklara instruktioner om att någon slags Backstage Hostess ska komma och hämta upp oss, men inte heller hon dyker upp. Och borta i horisonten hägrar ett öltält som skriker efter oss.

11749767_10153014171547957_653921289_n

Vi väntar på Foxygen så pass länge att Veronica Maggio hinner bli färdig med den långa intervju hon suttit i sedan vi anlände till backstageområdet. På sin väg mot artist village passerar hon oss, och jag kan inte låta bli att fråga om jag kan få ta en bild med henne. ”Jag har egentligen bråttom, men en bildrackare hinner jag väl med”, svarar hon innan hon vant poserar framför kameran med mig. Detta blir den enda ljuspunkten under vad som nästan blir en timmes väntan på Foxygen. Och när det väl dyker upp en Backstage Hostess, som totalt ignorerar mig och Filip, och istället hämtar upp ett gäng tyska journalister, så tar vi beslutet om att helt enkelt skita i detta och ställa in intervjun. Filip beger sig iväg mot Father John Mistys spelning, medan jag själv beger mig till M för att dricka den där ölen som jag har suktat efter den senaste timmen. Jag hinner precis sätta mig i en tältstol och knäcka den när det plingar till i telefonen. Det är Evelina som smsar och säger att Foxygen gärna skulle vilja göra intervjun nu. Jag tittar på min öl, tittar sedan på telefonen och hälsar sedan Evelina att Foxygen kan fara åt helvete innan jag lutar mig tillbaka och fortsätter njuta av det bekymmerslösa livet. Vad jag inte vet då är att Filip har fått exakt samma sms av Evelina, men gett ett helt annat svar, nämligen: ”Jag tar det!”

Där sitter alltså jag, i en tältstol, och häller i mig öl, medan Filip tränger sig ut från Father John Misty-spelningen och praktiskt taget springer bort mot Foxygen på backstageområdet. Han hinner precis komma fram när han får ett nytt sms från Evelina. ”Foxygen har ställt in. Igen..”. Situationen är i detta fallet så bisarr att det inte går att göra något annat än att skratta åt det. Först har Foxygen dissat oss. Vi har svarat med att dissa dem tillbaka. Och nu svarar de åter genom att dissa oss igen. Kanske är det därför som jag också väljer att skita i att se Foxygens spelning senare under kvällen. Filip däremot, han går och ser den, och kommer sedan att beskriva den som att den var lika bisarr som vårt försök att styra upp en intervju med dem. Foxygen-medlemmarna som har varit omgivna av dansare i clowndräkter har mitt under spelningen stannat upp musikerna och satt sig och börjat spela kort på scenen. Efter att ha bråkat med varandra en stund under kortspelandet har de abrupt lämnat scenen med orden ”We’re quiting the band”. Kvar har de lämnat en förvånad publik, medan deras mest kända låt San Francisco har spelats ut i högtalarna. Filip, och resten av publiken också för den delen, vet inte om de ska hata eller älska ”stilgreppet”.

11733284_10153014171557957_967083621_n

Jag själv blir kvar på M under stora delar av dagen. När jag väl återvänder till festivalområdet vid 19-tiden på kvällen har jag 12 öl i kroppen. Det känns som min mage skvalpar vid varje steg jag tar, men min hjärna känns lika nykter som innan jag började dricka ölen. Jag har sedan länge nått det där stadiet då dessa förbannade Tuborg inte längre biter på en. Jag kan dricka ett helt flak utan att bli full, känns det som, och måste snart återvända till campet för att ge mig på de tunga grejerna. Spriten. Men innan dess ska jag se Perfume Genius borta på Pavillion, en av de spelningar jag sett mest fram emot på förhand. På vägen dit passerar jag Orange, där Florence and the Machine är i full färd med att kicka igång kvällen. Det låter riktigt bra. Florence har sådan pondus och utstrålning på scenen att varenda rockgubbe från valfritt Sweden Rock-band kan slänga sig i väggen. Florence styr publiken med sin mick, som om det vore en taktpinne, och jag dras med i spelningen på ett sådant sätt att jag måste tvinga mig själv därifrån så att jag inte missar Perfume Genius. Av alla de band som jag aldrig såg på riktigt, men gick förbi medan de spelade, var definitivt Florence and the Machine det bästa, det konstaterar jag så här i efterhand.

11737169_10153014175047957_1374929828_n

På Roskilde 2012 såg jag den spelning som jag fortfarande betraktar som min absolut bästa Roskildespelning. Perfume Genius, på Gloria, den minsta scenen av dem alla. Då satt Mike Hadreas framför ett piano och sjöng för oss med sådan inlevelse att vi alla som såg det stod och kramade om varandra medan vi grät över hur fint det var. Mike Hadreas, 3 år senare, är av en lite mer röjig karaktär. Denna gången har han med sig ett riktigt liveband, och även om det som sagt är en mer röjig version av Perfume Genius, dyker åter de där fina stunderna upp igen. I samma veva möter jag upp med Filip, Joseph och övriga vänner från våra camp. Och när så Mike Hadreas tar till de där lugnare låtarna igen så står vi åter där och kramas med varandra, som om det vore 2012. Det kanske inte är den mest ultimata förfesten för kvällen, men det är å andra sidan förbannat fint.

Efter ”gråtfesten” på Perfume Genius återvänder vi till campet för att förbereda oss för kvällen på allvar. Medan stora delar av Roskilde beger sig till Orange för att se Muse så blir vi kvar. Vi har nämligen en annan plan. Inatt ska ju äntligen den stora festnatten ske på Roskilde. Klockan 1 ska Die Antwoord inta Orange, och direkt efter ska vi bege oss till Apollo för att se Tropkillaz ”vända plattor” till 4 på morgonen. Det kommer bli en lång och röjig natt som kräver mängder av sprit för att vi ska ta igenom den. Så medan vi hör Muse nånstans i bakgrunden sänker vi G&T efter G&T för att försöka nå det perfekta stadiet. Och nog lyckas vi alltid.

11758841_10153014175037957_2106919748_n

När vi väl befinner oss på Orange en kvart innan Die Antwoord äntrar scenen har jag min stora fyllepeak på årets Roskilde. Jag ger mig in i diskussioner med främmande folk och skriker ”Die Antwoord!” rakt ut. Jag är, för att säga det som Evelina, som står bredvid mig, säger det: Helpackad. Det är dock en fylla som ska komma att avta alltmer under Die Antwoords spelning. Denna explosiva duo visar sig nämligen från sin bästa sida och bjuder upp till ett röj som är lika delar fantastiskt, lika delar obegripligt. Så här i efterhand minns jag egentligen ingenting av vilka låtar som kördes, eller på vilket sätt de framfördes. Jag minns bara en enda stor ljusshow, och en gungande bas som fick hela Orange att hoppa. Jag fattar ingenting, och jag älskar det. Värre är det för gänget framför mig, som tagit MDMA och nu står och känner sig illa till mods. Synen av den ganska obehagliga sångaren Ninja är antagligen det sista man vill se under en drogtripp. Så medan vi andra dansar loss, flyr dem fältet.

När vi en timme senare befinner oss på Tropkillaz, borta på Apollo, är jag egentligen för trött för att orka vara där. Det blir på många sätt en sorglig insikt i att jag kanske börjar bli för gammal för att röja till elektronisk musik, till 4 på morgonen. Min fylla håller sakta men säkert på att övergå i en bakfylla. Och jag har ont i den arm som jag nu sakta och desperat försöker veva med i takt till musiken. I den stunden vägrar jag dock inse att åldern har hunnit ikapp mig. Min flickvän, som sedan länge gett upp och satt sig en bit bort i gräset, betraktar förundrat mitt slow motion-vevande. Då och då skriker jag ”Dansa då!” åt henne. Vi båda vet att jag egentligen bara vill skrika ”Jag vill sova!”. Ändå gör jag inte det. Denna natten är trots allt en natt som jag peppat för enda sedan Roskilde spikade spelschemat. Jag har enda sedan vi anlände till festivalen lovat både mig själv och mina vänner att jag ska orka röja hela denna natten också. Så jag gör det. Jag gör fan i mig det. Och när så äntligen Tropkillaz drar igång Baby Baby, nattens sista låt, så jublar jag inte främst för att det är bra, utan snarare för att det äntligen är över.

Färden tillbaka till campet blir en av de jobbigaste hemfärder jag någonsin upplevt på Roskilde. Jag är så trött i hela kroppen att det kvittar hur dåligt pumpad min luftmadrass är. Bara att få lägga sig ner kommer vara en befrielse, en belöning, på att jag orkat festa oavbrutet i 12 timmar, utan någon annan drog än sprit i kroppen.

När jag väl landar på madrassen konstaterar jag i alla fall en tröstande sak: Jag må ha blivit för gammal för att festa så här hårt.

Men jag kommer aldrig bli för gammal för Roskilde. 

/Linus Bjarnelo

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *