Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 8

Det är fredagen den 3 Juli och jag har kanske mitt värsta uppvaknande någonsin på en festival. Det är runt 25 grader, molnfritt. I mitt tält är de det dubbla. Och min hals är så svullen av konstant skrikande och fyllesnarkande att det känns som det bor en burk Tuborg i den. Jag ramlar i panik ut ur tältet medan jag kippar efter luft. Jag känner mig som ett ägg i en stekpanna där jag ligger bland drivor av pizzakartonger och ölburkar och är övertygad om att jag ska dö. Även om jag har en dekadent dröm om att en vacker dag dö här på Roskilde, så är det inte denna dagen jag vill dö på. Jag tar på mig de första bästa shorts jag kan hitta och flyr mot backstageområdet. Där finns det nämligen ett ställe som är fyllt av stora och fluffiga saccosäckar, i skugga dessutom. Jag är så yr av solen, samt gårdagens fylla som fortfarande är ett med min kropp att jag faller pladask rakt i en av saccosäckarna. Det kommer att ta 6 timmar innan jag vaknar till liv igen.

11721443_10153017720192957_946116870_n

Klockan har hunnit bli 15 på dagen när jag väl vaknar till liv igen. Även om detta innebär att jag i princip sovit bort den näst sista förmiddagen på Roskilde så har det varit värt varenda sekund. Jag mår som en ny människa. Och trots att svetten dryper från mig vill jag ändå påstå att jag fortfarande doftar gott från den dusch jag tagit under gårdagen. Förra året duschade jag inte en enda gång, vilket egentligen inte är så konstigt. På Roskilde skulle man kunna bada i ett berg av sopor och ändå smälta in bland alla andra besökare med sin odör. Det var bara det att när vi väl lämnade festivalen så hade jag inte hunnit sitta på tåget i ens 2 minuter, innan stanken kom ikapp mig. Ju längre ifrån Roskilde vi kom, ju äckligare luktade jag. Jag var i princip nära att kräkas av min egna stank. Och eftersom jag aldrig vill utsätta mig själv för det igen har jag kompenserat med att duscha två gånger denna festivalen. Det har varit som att födas på nytt varje gång jag klivit ut ur duschen. En fantastisk stund. Och i detta nu känner jag fortfarande små, små hintar av min billiga duschkräm där bortom svetten, när jag möter upp med Evelina som spenderat stora delar av förmiddagen till att skriva recensioner i presstältet. Hon berättar att hon tidigare under dagen, på väg mot presstältet, sett mig lika utslagen i saccosäcken och försökt väcka mig. Men det ska ha varit lika omöjligt som att väcka ett lik från de döda. Nu har hursomhelst liket vaket av egen vilja, och nu vill liket ha sprit så han kan uthärda ytterligare en dag i festivalens öga.

11759609_10153017720182957_877172850_n

Dagen fortlöper i dess vanliga jargong. Öl möter mat, som möter mer öl, och när solen åter går ner över Roskilde är vi både salongsberusade och peppade. Om en halvtimme ska äntligen Disclosure återvända till Roskilde, och förutsättningarna är perfekta. Och trots att festivalområdet vid den här tiden säkert huserar 100 000 besökare så lyckas jag med konststycket i att springa in i min gode vän Terry, som inte bara är en trogen Roskildeveteran, utan också jobbat tillsammans med Festivalpodden vid flertal tillfällen. Det är så bisarrt egentligen. Jag har aldrig vunnit på lotto, men lyckas alltid med bedriften att springa in i någon jag känner på Roskilde, trots att det är ungefär lika troligt som att hitta en nål i en höstack. Vi skrattar åt våra rödbrända ansikten, smågaggar lite, innan vi beger oss in i publiken för att bevittna årets bästa spelning på festivalen.

11749265_10153017720772957_1883720451_n

När jag beskriver Disclosures spelning som den bästa på årets Roskilde gör jag det inte främst för att de gör den mest intressanta musiken som världen har att erbjuda för tillfället. Jag gör det också för att detta är finalen på en fin resa, som både dom och jag gjort sedan senast de var här. Förra gången de besökte Roskilde, 2013, gjorde dem det i begynnelsen av deras karriär, och fick därför spela på Apollo, som då var en ganska liten scen. Vad Roskilde inte insåg när de placerade dem där var att hype:en kring Disclosure redan hade blossat upp i enorma proportioner, och det var så mycket folk på plats att det knappt gick att dansa. Och när de sedan drog igång deras största hit Latch så exploderade hela stället i en eufori som än idag ger mig rysningar när jag tänker på det. Där och då blev Latch en av mina stora favoritlåtar från 10-talet. Och det kvittar hur många gånger jag lyssnat på den, hur många gånger jag kommer lyssna på den, jag blir alltid lika varm i själen, lika fylld med minnen över alla gånger den skapat soundtracket till mina festivaler. Så när dem nu, bara två år senare, fyller Orange och får alla att hoppa till just den låten peakar inte bara mitt Roskilde, utan hela mitt liv som festivalare. Och hade det inte varit för att Roskilde har mer fantastisk musik att erbjuda den lilla del som återstår av festivalen, så hade jag lika gärna kunnat åka hem i den stunden. För där och då upplever jag just den känslan av orange feeling som jag längtat efter hela året. Och den är svår att toppa, det är den allt. 

11737089_10153017720942957_30497940_n

Festen i campet efter Disclosure är av bästa karaktär. För precis som alltid så finns det en härlig känsla av organiserat kaos under den näst sista natten. Det är nu som vi sakta men säkert börjar släppa på tyglarna. Det är nu det inte längre gör så mycket om det är skräpigt överallt och att ett av partytälten rivs ner. För vi ska ju ändå snart hem. Men samtidigt sörjer vi inte över det, just för att vi vet att vi har ännu en natt till att festa loss. Och medan saker vi haft med oss går förlorade dyker nya konstiga saker upp. Bland annat något slags vindskyddstält som jag vid ett tillfälle lägger mig i. Det är när jag ligger där som jag kommer till en insikt, som jag alltid brukar komma till under de sista dagarna på Roskilde: Jag börjar bli slut som festivalare. Jag kan knappt prata på grund av min söndersjungna hals, jag är full och bakfull på samma gång, min festivalmage är större än någonsin och jag dricker Tuborg bara för att. Jag börjar fan bli slut som festivalare.

11737068_10153017720777957_768656028_n

Och medan alltfler i campet kommer till den insikten och försvinner in i sina tält så har i alla fall jag och några andra tappra krigare kraften att åter bege oss till festivalområdet. Klockan är 2 på natten och vi ska se Kygo borta på Arena. Här uppstår en väldigt rolig nordisk kulturkrock. För samtidigt som varenda jävel från Norge befinner sig på Arena för att se Kygo, så lyser alla danskar med sin frånvaro. De befinner sig nämligen borta på Orange och ser Mew. Och så är det vi svenskar, som är uppdelade mellan båda spelningarna. Men var vi än befinner oss så har vi säkert lika roligt.

11759422_10153017720937957_347945886_n

Kygos spelning blir en slags demonstration i hur lätt det kan vara som DJ idag. Han kommer nämligen in och trycker på en knapp och sedan är det inte mer med det. Under lite mer än en timme avverkas sedan hela hans repertoar av mys-house, varvat med en och en annan märklig remix, medan han står där och gungar med i sin playlist. Och även om det finns en hel del musiker där ute som hatar varje del av den här utvecklingen så gör det inte så mycket för min del. För det Kygo gör är ju egentligen detsamma som jag, och många andra brukar göra i våra camp om nätterna. Det vill säga, plocka fram högtalaren och trycka igång en bra playlist i spotify som folk kan dansa och ha roligt till. Den enda skillnaden är att Kygo gör det i en större förpackning av folk, samt slänger in lite pyroteknik och konfetti för att höja känslan. Och hur fuskigt det än är, så har vi extremt roligt, vilket ändå är huvudsaken. Det blir som att vi dansar till ett soundtrack av en festival, där både Don’t Stop Belivin och Norgeflörten med Aha:s Take on Me hinns med. Även känslan av att vara slut som festivalare hinner ifatt mig, när Seinabo Sey remixen av Younger drar igång. Plötsligt får låten en ny skepnad för mig. Jag blir inte yngre, yngre, yngre. Och jag vill därför ta vara på varje ögonblick. Jag kan inte bli slut som festivalare, inte förrän jag är hemma igen.

Efter spelningen är jag berusad och lycklig. Min kropp och hjärna har gjort en slags manodepressiv vandring under dagen som gått. Från mitt fruktansvärda dödsuppvaknande i tältet på morgonen, till nya krafter under dagen, till salongsberusning till Disclosure, till att nu befinna sig i ett slags ”jag måste leva i stunden”-uppvaknande. I denna känsla känner jag att jag vill uppleva något vackert, jag vill helt enkelt se solen när den går upp över Roskilde. Det slår mig att detta görs som bäst borta vid kullarna vid P, då jag får både den signifikanta vindmöllan, samt en blick över tusen tält som vy till soluppgången. Jag går därför bort till M för att fråga om min flickvän ska med och kolla på den med mig, men då hon är för trött för en sådan utflykt avstår hon. Det är då jag får syn på den tiger som tidigare tillhört mitt camp, men som sedan blivit stulen av min flickväns camp och blivit dubbad till Greger. Där står den, lugnt och sansat i gräset, och bara skriker efter mig. Jag får en slags impuls av att jag måste sno Greger och tar honom därför under min arm innan jag lägger benen på ryggen. Min flickvän skriker efter mig, någon av hennes vänner börjar till och med jaga efter mig.

11721433_10153017721002957_1859052318_n

I stunden är det som om jag har alla krafter i världen. Jag springer snabbare än vad jag gjorde när de öppnade Roskilde och vi skulle ha tag i platser på B, och jag springer så snabbt att min flickväns vän ger upp. Greger är min, och tillsammans vandrar vi mot P för att titta på soluppgången. Det får ju sägas så här i efterhand att det måste vara en rätt bisarr syn att se mig sitta där på kullen tillsammans med en tiger och titta på soluppgången. Men just då känns det som en av mina finaste Roskildestunder någonsin. På vägen tillbaka mot campet, som är en lång vandring, märker jag till och med hur konstigt folk tittar på mig när jag glatt går där med en tiger under armen. Men å andra sidan är väl inte det en syn som hör till ovanligheten på Roskilde. Kanske är det inte heller därför så konstigt att den första personen jag frågar om hen kan ta en bild på mig och Greger, utan att tvekan gör det.

Vi är trots allt på Roskilde.

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *