Stöd oss!Vill du sponsra eller stödja Festivalpodden? Klicka ovan!

Rapport från Roskilde: Del 9

bild 1

Det är lördagen den 4 Juli och det ligger en deppig stämning i luften. Samtidigt som värmeböljan nått sådana proportioner att det knappt går att andas börjar det sakta sjunka in för oss att vi har mindre än 24 timmar kvar på Roskilde. Det skulle lika gärna kunna vara en läkare som informerat mig att jag har 24 timmar kvar att leva, för exakt så känns det.

Detta är första året någonsin som Roskilde valt att slopa söndagen som sista festivaldag, och istället låtit lördagen stänga. Detta beslut har välkomnats av oss, eftersom sista söndagen alltid varit en fruktansvärd festivaldag tidigare år. De flesta danskarna ska jobba på måndagen och har därför valt att överge festivalen tidigt, medan de lämnat tomma rutor runtom på campingen. Och det som egentligen är menat att vara en sista chans till att festa, har snarare blivit lika rolig som vakan efter en begravning. Jag har haft sådan ångest dessa söndagar att jag alltid flytt hem med tåget på natten innan de sista bandet hunnit spela färdigt, för att sedan vakna i min säng på måndagen utan att fatta någonting. Men nu, tack vare lördagsavslutning, och ledig söndag, där vi dessutom ska få se Paul McCartney för att sedan uppleva en sista stor fest med Jamie xx två på natten finns det egentligen inget som ska kunna få denna sista dag på Roskilde att kännas deppig. Men tyvärr gör det ändå det. För överallt ser vi hur folk ändå överger festivalen och flyr tillbaka mot verkligheten. Och det är så fruktansvärt att bevittna. För det bidrar till att bryta illusionen totalt.

bild 2-1

Vi gör ändå det bästa av situationen. Det är trots allt mitt kära camps specialité. Och då sista dagen på Roskilde även är synonym med total anarki dröjer det inte länge förrän vi börjar terrorisera det som finns kvar av B på bästa urspårade vis. Några har fått tag i en sprayburk som de glatt sprayar ner gången med, ritar rökrutor och hopphagar. Och tack vare värmeböljan får kroppen nytt sug när det kommer till Tuborg. Denna öl, som man egentligen varit trött på de senaste dagarna, slinker utan problem ner när den lika delar kyler ner oss, lika delar får oss att glömma att vi snart ska hem.

bild 3

Tack vare att vi gett oss själva festivalens sista dagsfylla är vi alla på ett fantastiskt humör när vi befinner oss framför Orange för att se Nicki Minaj kicka igång kvällen. Hon är bara 5 minuter försenad, vilket beror på att Roskilde har fintat henne. Tidigare år när stora amerikanska kvinnliga artister lirat på Roskilde, som Rihanna och Azealia Banks, har det varit mycket klagomål kring det faktum att de anammat det diviga tilltaget att vara minst en halvtimme sena till sina spelningar. Roskilde har i år löst detta genom att informera alla via sin app att de flyttat bak Nicki Minajs spelning en kvart. Antagligen har de informerat alla utom Nicki Minaj själv, för visst fan dyker hon upp 5 minuter efter den ursprungliga tiden. En win win för både Roskilde som slipper omplanera Paul, och för Nicki som får känna sig försenad. Alla är nöjda och belåtna. Inte minst efteråt, med tanke på hur bra spelningen också var.

Roskilde har varje år ett erbjudande som går ut på att man kan förboka Tuborgflak som sedan kan hämtas ut på campingen mot uppvisande av en voucher. Vårt camp har inför festivalen köpt en drös sådana, och även lyckats med konststycket att ha en voucher kvar när nu solen går ner för Roskilde en sista gång. Vi vandrar därför glatt tillbaka mot campet för att ha en sista (usch vad många ”sista” det är i allt) fest innan vi återvänder för den stora Orange-finalen med Paul McCartney. Och som jag önskar att vi satt kvar i detta camp en timme längre än vad vi gjorde.

bild 1-1

Paul McCartneys spelning kan nämligen delas in i två delar. De första 90 minuterna, långtråkiga och ganska meningslösa. Den del en kunde skita i med andra ord. Och de andra 90, som inte bara är som en annan spelning, utan som också är av en helt annan värld. De sista 90 är en uppvisning i varför Paul McCartney har den legendstatus han har. En best of Beatles, levererad av en gubbe med mer energi än vad man själv har. Det är som när min käre farfar sprang New York Maraton vid 60 års ålder. Själv har jag inte sprungit ens 4 mil sammanlagt de sista 10 åren. Och där står Paul och lirar som om han precis sprungit 10 maraton.

Det hela kulminerar i en fyrverkerifest i samma sekund som han drar igång Live and Let Die. Det är ett fyrverkerihav som motsvarar allt som befunnit sig på Orange de senaste åren. Det är som om Obama sitter och trycker på den röda knappen varje gång Paul säger  ”Live and let die”. Det är därför inte så konstigt när festivalen sedan får sin peak till Hey Jude. Tänk er 100 000 människor som skrålar med i allsången på Hey Jude, i 10 minuter, oavbrutet, och ni är där. Det är inte många gånger jag blivit tagen av ett konsertögonblick, men detta är definitivt en av gångerna.

Det är med darriga ben, fortfarande tagen av upplevelsen, som jag för sista gången detta året vandrar in på pressområdet, direkt efter spelningen. Jag ska skicka en uppdatering via Festivalpodden om stunden jag precis upplevt, men finner inga ord. Jag ser att Aftonbladets Håkan Steen sitter i ett hörn och knappar frenetiskt på sin dator, på något som säkert är en Paul McCartney-recension. Jag sitter och betraktar honom, i smyg, och undrar för mig själv hur länge han egentligen har befunnit sig på festivalen. Jag tänker faktiskt det om varenda journalist som sitter där inne. Hur länge har de varit här, och det viktigaste av allt: Har de upplevt Roskilde på riktigt?

Det har dem antagligen inte. För de känner inte samma sorg över att behöva lämna festivalen, så som jag gör. De sitter där, gör sitt jobb, och sedan är det inte mer med det. I snart 10 dagar har jag inte bara upplevt Roskilde, utan jag har gjort en inre resa med mig själv. Jag har levt, jag har skrattat, jag har gråtit, jag har varit full, mått fantastiskt, mått förjävligt, och jag har delat varenda sekund med de mest underbara människorna i mitt liv. Och jag har samtidigt försökt göra det omöjliga i att försöka fånga The Orange Feeling, och förmedla denna till våra lyssnare och följare. Det har inte bara varit min uppgift de senaste dagarna, det har varit mitt livsmål. Och nu närmar det sig sitt slut. Nu är det fan över.

Det är med deppiga steg jag vandrar bort mot Apollo för att se Jamie xx stänga Roskilde. Kanske skulle jag ha struntat i det och istället begett mig till Arena för att se Damon Alborns projekt Africa Express hålla igång i fem timmar. En spelning som redan nått någon form av legendstatus med allt vad det innebär. Damon Alborn har gästats av bland annat First Aid Kit och han har ägnat stora delar av konserten till att dricka sig full. När det väl är över har vakter varit tvungna att bära honom av scenen, så packad som han har varit. Och det är väl egentligen detta kaoset som man ska avsluta sitt Roskilde med. Men jag befinner mig alltså istället på Jamie xx, som denna natten är så långt från kaos man kan komma. Det är ganska lite folk och Jamie xx kör ett ganska oinspirerat set utan någon som helst partykänsla. Det är som om han vet att vi, så här i sista natten, upplever Roskilde som en begravning, och därför spelar musik ämnad den. Men jag dansar tappert på ändå, i åtminstone en timme.

För sedan tar natten en vändning som ska överstiga alla mina förväntningar kring hur en sista natt på Roskilde kan vara. Det börjar med ett sms från Joseph som säger till mig att komma till campet där det råder kaos. Så jag beger mig ditåt. På vägen, längs den stora gatan på C, hör jag hur det danska hip hop-bandet Suspekt lirar borta på Orange, som de fått äran att stänga. Plötsligt smäller det utav bara helvete. Suspekt avslutar sin spelning med att riva av ett fyrverkeri som får Paul McCartney att blekna. Jag hör explosionerna och ser eldarna som uppenbarar sig bakom träden. Det är som att betrakta en flygplansbombning. Från håll ser det ut som om de i själva verket spränger hela Orange.

bild 2

Men det är inget jämfört med synen som möter mig när jag väl anländer till B. Det som Joseph beskrivit som kaos i sms:et visar sig vara en blygsam beskrivning. Vårt camp har lyckats med bedriften att ta varenda uppblåsbar madrass som är kvarlämnad på campet. Hela vårt camp är en enda stor borg med madrasser. I mitten av campet ligger det ett hundratal öl som de också hittat lite varstans. De har även kommit över en bergsprängare som pumpar ut musik från dansk radio på högsta volym. Och mitt i allt detta står Joseph och skriker ut obskyrdheter från en megafon som han har hittat. Det är som om de alla gått in på Rusta och bara plockat varor hej vilt från hyllorna, bland annat ett krocketspel. Och samtidigt som jag betraktar detta kaos tänder någon fyr på ett tält lite längre bort. Sista natten på Roskilde har gått in i sin mest kaotiska period.

Att befinna sig på Roskilde sista natten är på många sätt en natt som kräver en stark överlevnadsinstinkt. För allt kan verkligen hända. Det får jag bevisat för mig denna natten. Men det är också den natten då du kan få utlopp för alla de känslor du haft inom dig, all den deppighet som kommer med farvälet, och en sista chans till att släppa lös din anarkistiska sida. Under natten som följer kommer jag att slå sönder 10 tältstolar. Vi kommer att använda krocketspelets klubbor till att slå sönder otaliga burkar med öl. Ja, verkligen allt som inte är av något större värde kommer att slås sönder, allt till den vackra bakgrunden av tält som brinner. Vi är inte människor denna natten, vi är djur. Och imorgon ska vi åka hem och bli oss själva igen, till en verklighet som vi egentligen inte vill vara en del av, men som vi blivit placerade i mot vår vilja. Men just nu, just i detta nu, är vi fria. Just nu är vi friheten själv. Och medan vi slår sönder ölburk efter ölburk, så att det bara dryper öl från oss, så är vi inte bara ett med Roskilde. Vi är ett med oss själva, och det är en känsla vi bara upplever en gång om året. Just nu. Där och då är vi ett med the orange feeling.

I en tidigare del har jag skrivit att jag en vacker dag skulle kunna dö på Roskilde. Denna natten är faktiskt just en sådan som det hade fungerat att göra just detta.

/Linus Bjarnelo

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *